Maggie har fått en extra familj i Kenya

I Maggies afrikanska vardagsrum hänger fotografier från Phyllis Memorial, där också Maggie själv finns med, hon har följt med och hjälpt vårdbiträdet och kommunalaren Jacinta Njoroge – som grundat barnhemmet – i arbetet på barnhemmet under tre semestrar. De två är arbetskamrater på Dalens servicehus i södra Stockholm och har tagit semester samtidigt. När vi träffar Maggie i februari har hon nyss kommit hem från senaste resan till Kampi ya Moto, en resa med rejält tungt bagage: hon och Jacinta hade med sig 150 kilo kläder till barnen.
– Barnen och personalen har blivit som en extra familj, säger Maggie.
Maggie har sett barnhemmet växa. Första gången hon kom dit, bodde där runt 40 barn och skolan höll på att byggas. I dag finns en skola för 300 barn och hela 72 barn bor på barnhemmet.
– Fast det är två barn till vid det här laget, säger Maggie och skrattar. Under de fyra veckor hon besökte barnhemmet utökades antalet barn. Det gör det oftast när Jacinta kommer ner.
– Jacintas hjärta är så stort. Hon kan bara inte säga nej till barn som inte har någonstans att ta vägen. Sådant är hela barnhemmet, det är så mycket hjärta och känsla så det svämmar över! Jag längtar redan tillbaka, säger Maggie och tar upp bilderna från senaste resan.

Maggie samlar burkar från alla hon känner.­

Maggie har samlat in tusentals kronor till arbetskamraten Jacintas barnhem i Kenya.

Hon berättar hur hon var jultomte, om alla barnen, om personalen, om hur de kört runt för att få fatt i så billig mat som möjligt till barnhemmet; det råder torka och maten har blivit fruktansvärt dyr.
– Vi hade skrapat ihop till en billig bil. Bilen gör att det blir mycket lättare att frakta mat och annat som behövs på barnhemmet.
Jacinta körde och Maggie satt bredvid. Maggie berättar glatt att de flesta trodde att Jacinta var hennes personliga chaufför, det är vanligt i Kenya att rika vita har en svart chaufför.
– Ni skulle ha sett hur ilsken Jacinta blev! Det hjälpte knappt att hon har mycket mer pondus än jag och aldrig blir svarslös, de tyckte det var konstigt.
Maggie och Jacinta jobbar båda natt, ofta tillsammans på samma skift, och har blivit nära vänner. Redan innan de hamnade på samma ställe hade Maggie läst i KA om Jacinta och fascinerats av historien om hur hon upplät sitt hem åt några föräldralösa barn och hur barnhemmet sedan växt.
– Jag bombarderade henne direkt med en massa frågor. Sedan var det kört, nu går nästan all min fritid till barnhemmet, säger Maggie och slår genast ut med armarna i en lite urskuldrande gest:
­– Jo, jag försöker ju också få tid till barnen och barnbarnen. Men de vet hur jag engagerar mig och tycker det är bra.
Hennes barn är vana sedan de var små att dela med sig av sin mamma. Det första intrycket man får av Maggie är att hon har ett generöst hjärta – och när man hör henne berätta förstår man att det stämmer. Det var alltid öppet hus hemma hos familj-en Berg. Det vimlade av ungar i huset; tre egna barn, ett adoptivbarn, fosterbarn, helgbarn och så alla barnens kompisar.

I dag är det betydligt lugnare. Fastboende är bara Maggie och hennes snövita stora hund, kungspudeln Prada. Och så kommer ofta särbon Henry. Han kör taxi och har broschyrer om barnhemmet i taxin, vilket gör att han ofta kommer med kläder och tomburkar som kunderna skänker. Att samla tomburkar till barnhemmet ger mer pengar än man kan tro.
Alla kolleger på avdelningen på Dalens sjukhus lämnar tomburkar och flaskor till Maggie. En bra månad kan det ge tusen kronor, tillräckligt för att mätta tre av barnen på barnhemmet den månaden.
Dessutom är hennes förråd i radhuset fullt av burkar och prylar som ska säljas.
– Här i Västerhaninge vet de att jag drar ihop pengar till barnhemmet. Jag får burkar och grejer att sälja på loppis mest varje dag. Jag har nästan blivit lite av en kändis här!
Maggie får låna ett stånd på loppmarknaden i grannskapet alldeles gratis – och brukar få den bästa platsen i början av lokalen. Hon säljer begagnade prylar, men också egentillverkade grejer, som ett nyckelskåp hon gjort av spillmaterial.

– Min käft går i 150 när jag står och pratar om barnhemmet. Senast fick jag in 3 500 kronor. Folk vet vart pengarna går. Och att allt kommer fram har jag ju sett med egna ögon.
Första gången hon kom till Kenya blev hon förtvivlad över alla föräldralösa barn som bor på gatorna i Nairobi.
– Det är fruktansvärt. Men Phyllis Memorial är en fristad, barnen är ursöta allihop och det är personalen också. Det finns inget överflöd, men de har det bra. För mig känns det som om jag fått en familj där också, säger Maggie, som varje gång hon kommer till barnhemmet jobbar med sådant som behövs – som att måla skolbänkar, följa barn till doktorn,  hjälpa till med matlagning…
– Det är ju inte som att åka på en bekväm charterresa. Det är jobb hela tiden, men det är helt underbart! Nu ska jag spara så kanske jag får råd att åka ner till tioårsjubiléet i augusti.