I denna sjunde bok i serien har Flisan gått ut trean och ska få rida hela sommaren på sin egen häst, Tarzan. Men bästisen Siri går i strejk, medan Kevin och Sofie tar över för mycket. Konflikter mellan kompisar, och barns olika livsvillkor lyfts, samtidigt som glädjen med vänskap, ridning och konsten att försonas förmedlas.

Lite störs jag av författarens vällovliga snällhetslängtan. Busige Kevin exempelvis, som är skolans värsting, låtsas bara dricka öl på skolavslutningen. Är det månne förlagscensuren som slagit till?
Den som åtminstone flera barnboksförfattare rasar över i senaste Vi läser. Ängsliga bokredaktörer vågar inte släppa fram faror, sorg och riktiga äventyr i nya barnböcker, av rädsla för att förarga trendkänsliga föräldrar, klagar där bland andra Ulf Stark och Viveka Lärn. Några Emil-hyss eller Ronjahopp kan det inte bli tal om, det är alldeles för riskabelt och inte tillräckligt politiskt korrekt.
Sant eller inte? Det får forskningen ta reda på.

Hagmars hästböcker går dock aldrig över i mesighet. Och jag gillar att hennes karaktärer inte är endimensionella, varken vuxna eller barn. Men Flisan borde slippa vara så himla förståndig jämt. Hon är ju ändå bara nio år!