Han suckade tungt. …Idioter. Förbannade oduglingar. De borde själva hamna i slutproduktionen. Så sken han hem upp vid tanken på sin familj. …Tio minuter så är jag hemma. Trots alla problem med verksamheten här så är närheten till den egna familjen och hemmet den stora fördelen med det här arbetet.
Han tog snabbt på sig ytterkläder, önskade sin sekreterare trevlig helg och begav sig hastigt hemåt.

Det började bli alltmer vår ute och den sötaktiga lite stickande lukten från produktionsområdet tänkte han knappt på. Han kände sig lycklig med en lätthet i kroppen trots alla bekymmer på arbetet.
…Det gäller att skilja på arbete och fritid. Det är det allt handlar om. Men jag måste träna mer på det. Verkligen.
När han efter den raska promenaden hem, med djupandning och försök att distrahera alla tankar kring arbetet, öppnade dörren in till hallen i sitt vackra hus störtade hans två yngsta barn i famnen på honom som en varm våg av kärlek.
Han kysste dem och sin fru som dök upp från salongen intill hallen. Han höll om henne och barnen länge, bara höll om dem för att riktigt känna vissheten att de fanns för honom för alltid.
– Vi gör en lång utflykt nu i helgen, sa han. Upp i bergen. Vandrar och känner frihetens lättnad. Jag behöver komma härifrån ett tag.
– Jag förstår det, sa hans fru och smekte honom över kinden. Du sliter ut dig. Du är alldeles för snäll. Du måste lära dig delegera mer. Klä nu om till civilt så äter vi. Kom nu barn så låter vi er far vara ifred ett litet tag!

Han nickade efter dem, betraktade så sin huvudbonad med ett kranium som vägledande symbol i dess centrum och försökte glömma oron inför att leveransen av vätecyanid, eller Zyklon B som den korrekta varubeteckningen numera var, inte skulle komma på måndag och ge upphov till ytterligare produktionsstörningar.
– Jag måste verkligen lära mig koppla av från arbetet, mumlade han. Jag måste helt enkelt det. Från salongen hörde han barnen skratta och stoja. …Jag får lära av mina egna barn, ja av alla barn. Ta tillvara på livets självklara glädjeämnen och glömma alla plikter. Åtminstone för några dagar då och då. Han började vissla så smått på en kabarémelodi från sin ungdoms glada dagar i Berlin och såg ut mot ett spirande oxelträd.
…Med våren återvänder livet på något märkligt sätt och kvinnorna börjar föda bland sovande huggormar…