Det är härligt att återknyta bekantskapen med kapitelböckerna om Drottninggatans egen höklike, läspande och mattflygande privatpraktiserande privatdetektiv Ture Sventon, som man genast känner igen på hans knivskarpa profil. Han jagar ständigt den lömske, undflyende Vesslan, och har ett kroniskt begär efter välfyllda Temlor (semlor) från Rotas (Rosas) konditori.

1948 kom ettan: Ture Sventon privatdetektiv, året därpå Ture Sventon i öknen. I förlagets hedervärda nyutgivning är det nu dags för trean, den om Sventon i London från 1950. Dessa tre är de verkliga höjdpunkterna i serien, som för övrigt blev en mycket lyckad Julkalander i SVT.

I Londonboken ska herr Omars luftrör kureras av den välgörande Londondimman, samtidigt som ett mystiskt smygande hemma hos Lord Hubbard ska redas ut. Här firar kombinationen av författarens humoristiska språk och Sven Hemmels klassiska illustrationer triumfer. Det är fruktansvärt roligt för den vuxne och lagom spännande för de yngre.

Sventon har alltid pitolen (pistolen) beredd och röker njutningsfullt cigarr, (något som väl knappast passerat censuren i dagens försiktiga barnboksutgivning). Han är god vän med den alltid lika vänlige herr Omar från arabiska öknen och assisteras av minst två smådetektiver i 10-årsåldern, en pojke och en flicka, som han ger största möjliga frihet, i samma anda som generationskompisen Pippi släpper barnen lösa i sina äventyr. Böckerna är märkta av tiden könsroller förstås, men fria från rasism. Omar och Sventon är kamrater, olika, men med ömsesidig respekt.  Och sekreteraren, den grytlappsvirkande fröken Janton (Jansson) är minst lika kyligt rådig som Sventon själv när det kniper.

Sventon är inte otidsenlig, hans värld styrs av fantasins egna lagar, som upphäver tidens tyranni. Vem skulle inte vilja sätta en kaffepanna och en burk fylld med välgräddade temlor på mattan, stryka lätt över fransen – och flyga iväg.