Det var glest på Sergels torg i Stockholm när Kommunal Stockholms län sparkade igång avtalsrörelsen. Men kollektivavtalet är inte något som anställda får på köpet, utan ett resultat av hård kollektiv kamp. Att ersätta hela mobiliseringen inför avtalsrörelsens avspark med att anlita kändisar, i det här fallet Dogge Doggelito, duger inte för en facklig lokalavdelning med 77 000 medlemmar. En dålig start på Kommunals tuffaste avtalsrörelse sedan storstrejken 2003.

I år fyller förbundet hundra år, det är val i september och den pågående avtalsrörelsen är historiens största. Arbetsgivarna sluter leden i knäckfrågorna lön, heltid och bemanningsföretag och det låsta läget banar väg för strejk på flera av de 500 avtalsområden som ska omförhandlas.
Miljarderna rullar på i finansvärlden och kommunerna och landstingen gjorde vinster på över 13 000 000 000 förra året. Trots detta använder arbetsgivarna krisen som ursäkt för att trycka ner arbetarna ytterligare med uppsägningar nollbud.

Tufft läge. Men lördagens torgmöte på Sergels Torg reste fler frågor än svar om Kommunals förberedelser inför den stundande avtalsstriden. Viktiga frågor lyfts från förbundet i förhandlingarna om både jämställdhetspotter och rätt till heltid.
Hur tänkte förbundsledningen höja moralen på arbetsplatserna för att demonstrera idag eller strejka imorgon? Vilken plan hade avdelningsstyrelsen för att sätta upp affischer på samtliga arbetsplatser i länet inför avsparken? Hur många arbetsplatser hade besökts upprepade gånger för att se till att alla inser vikten av avtalsrörelsen? Hur många extrainkallade medlemsmöten? Svaren är inte tillfredsställande.

Tyvärr har Kommunals ledning lutat sig mot en strategi som utestänger medlemmarna ur avtalsrörelsen och saknar en plan för att förankra en eventuell strejk på arbetsplatserna. Många medlemmar vet idag inte att de kan tvingas gå i strejk om några veckor. Ledningen är livrädd för att inkludera de missnöjda skikten av medlemmar och arbetsplatsombud i en allvarlig diskussion om avtalsförhandlingar och konfliktorganisationen, sedan kommunalstrejken 2003.

Arbetsgivarna står enade. Flera uttalanden om nollbud och att kommunalarnas löneökningar hotar ”jobben och välfärden” har undertecknats av moderaterna och socialdemokraterna i SKLs styrelse. Att Kommunaltoppen inte påvisar allvaret och farorna med att arbetsgivarpartierna är rörande överens i sitt motstånd mot Kommunals krav, är skadligt för förbundet. Ylva Thörn med flera vill inte stöta sig med Socialdemokraterna och låtsas därför inte om arbetsgivarnas enighet i frågan. En kämpande förbundsledning som representerar medlemstrycket måste placera arbetsplatsen i fokus för konfliktförberedelserna och kartlägga motståndet: arbetsgivaralliansen S och M.

Kommunals avtalssekreterare Håkan Pettersson låter sig dock inte stressas, utan inväntar industriavtalet som traditionellt sett sätter normen för övriga arbetsmarknaden. Förbundet borde inte räkna med att få sitt centrala avtal ”på köpet” likt en cykel på Elgiganten.
Istället måste vi göra medlemmarna redo för att upprätthålla vårt hundraåriga fackliga löfte: genom att förbereda för att ta ut största möjliga antal arbetsplatser i konflikt. Utan kommunalarbetarna stannar landet. Vill arbetsgivarna ha en påminnelse om detta så är vi på golvet redo för jobbuppror.

Bilbo Göransson, 24 år

nyvald klubbordförande, Kommunal Hässelby-Vällingby