Arbetar aktivt för att uppfylla visionen!

Vi ska också använda våra kunskaper engagerat och generöst för vi är ju varandras arbetsmiljö.
Man uppskattar civilkurage och mod hos oss anställda och alla har vi ett personligt ansvar.

Detta budskap står i ledningsdeklarationen att vi ska var professionella yrkesutövare och skickliga samarbetspartners.
Det är en bra vision och värdegrund att alla ska vara delaktiga i utvecklingen för att kunna se helheten och förstå ansvaret i det vi gör. Vi arbetar ju med människor och det är något av det viktigaste och även det svåraste yrke av alla då vi ska erbjuda bra service och stöd åt alla som behöver vårt stöd.

Den enskilde vårdtagaren ska ju uppleva att vårt arbete utförs med framgång, hög kvalite och med ett värdigt bemötande.
Allt detta är ju ganska självklart egentligen alla vet ju förrutsättningarna och det borde vara ganska så enkelt att uppfylla dessa uppmaningar men ändå så verkar det vara så svårt.
Hörde på nyheterna häromdan att Lex Sara anmälningar har ökat lavinartat i landet och vad beror då detta på? Har anställda helt plötsligt blivit modiga och börjat skriva mer avvikelser eller är det så att cheferna blivit hårdare i sin bedömning av dessa avvikelser?
Jag har ingen som helst förklaring på varför utvecklingen blivit så här.. tror inte att det helt plötsligt blivit så mycket mer missförhållanden på våra boenden runt om i landet..missförhållanden har alltid funnits och kommer nog tyvärr alltid att finnas.

Så vi alla anställda har en ganska så tung börda att bära då vi har ansvar över verksamheten då vi ska ju kunna se helheten och vara delaktiga och förhoppninhsvis även engagerade på den arbetsplats vi verkar på.
Allt detta har jag tänkt på då vi nu går en kurs på vår arbetsplats i ” Etik och bemötande” en kurs som jag har förmånen att gå för andra gången då jag har bytt arbetsplats.

Vi nattare är i en grupp och det är mycket intressant för vi träffas ju så sällan alla på en gång , det känns som en början på något nytt då vi får bättre förståelse för varandra då vi är uppväxta med olika värderingar i livet. Vi har ju inte samma förrutsättningar eftersom vi levt så skilda liv. Men det är inte så dramatiskt som det låter vi samtalar och möts och enas om något tillsammans.
Allt handlar om respekt , att respektera varandras olikheter och skapa en grund att bygga vidare på.
Det viktiga är vad vi ser, gör och hör, att vi är flexibla och ärliga mot varandra.

Vi har nu bestämt att vi ska uppmuntra och uppskatta varandra mer och att vi ska säga något positivt om varandra inför varje arbetspass. Vi tycker att det ges för lite komplimanger och att vi är dåliga på att ta emot positiv respons. Varför vet jag inte men vi ska öva på detta och vi ska bli bättre, det är så lätt att man bara ser negativt på saker och att man hamnar i en ond nedåtgående spiral.
Så nu ger vi varandra komplimanger innan vi börjar jobba, det kan vara så enkelt som:
– va snygg du är i håret.
– vad fint du passar i den färgen du har på skjortan.
– va pigg och glad du är idag.
– va roligt det är att jobb med dig
Vi har lite peptalk innan vi kör igång och det tror jag är en bra start på en arbetsdag, annars blir det lätt lite snabb rapport om läget och så försvinner man åt var sitt håll.

Peptalk skulle alla behöva ibland, lite till mans är det nog så att man behöver någon som ger än en spark i baken ibland för att komma igång med något som tar emot.
Jag måste t ex komma igång med att träna för att komma iform efter denna vinter som varit så lång, kall, snöig och motig. Det tar emot efter att ha varit som björnen som legat i idé, men jag är på gång nu… kurs på jobbet hela våren och promenader till stallet varje morgon är en bra början.

Snön är snart ett minne blott.

Vårdagjämningen i lördags med snö som töar och vatten som porlar, fåglar som kvittrar och bara det att slippa skrapa rutorna på bilen vareviga dag gör att allt börjar kännas lättare.
Så snart, snart är jag på gång och springer igen…men nu är det gummistövlar, gegga i hagen och blött skog och mark som gäller ett tag.
Så jag väntar nog lite till med att knyta på mig joggingskorna…
Men snart ska jag börja jogga igen…