Jag är en tant, mormor i mina  bästa år, tre barn och fyra barnbarn, som möjligtvis passerat ”bäst före datum”  men som oförtrutet lever som om jag fortfarande vore 35, fast jag snart är 50. Man är ju inte äldre än man känner sig och visst vissa dagar känns det som man är 90 och att man knappt ska överleva dagen men för det mesta så är man medelålders och klok, klok som en uggla.

Jo.. jag är en nattuggla… undersköterska som jobbar natt på ett äldreboende med hemtjänstinsatser, vårdtagarna där är mestadels äldre och medelåldern är ganska hög för vi vårdar dem så bra att de lever länge. De har alla behov av viss hjälp och de har olika sjukdomstillstånd som gör att de inte kan bo hemma.

Jag jobbar natt sedan 3 år tillbaka och har en tillsvidareanställning på kommunen, var färdig undersköterska våren 2006 efter att ha fått veta att det krävdes utbildning för att få fast tjänst. Kompetensutveckling är aldrig fel och fast jag tyckte mig kunna en hel del så fanns det mycket i utbildningen som var givande och lärorikt. Hade som mål att klara alla kurser och det gjorde jag men oj vad man måste ligga i då man inte är van att sitta still och bara bli matad med kunskap hela dagarna.
Att inte somna av trötthet på lektionerna pga ovanan att  bara sitta och lyssna var oerhört enerverande och man var tvungen att komma på knep för att hålla sig vaken…energidryck och salta godisar fungerade som muta för mitt trötta sinne.
 
Men väl hemma,  läxorna gjorda och lite hemarbete som disk, städ, tvätt och matlagning hade jag som tur var stallet och hästarna att sköta..där fyllde jag på med energi och jag lovar det ger så mycket att vara ett med hästarna att du kopplar bort allt annat just då, att du kan fokusera här och nu, tömmer hjärnan och kan njuta av naturen och upplevelsen med hästen på uteritten i skogen. Det är guld värt att ha den möjligheten till verklighetsflykt varje dag.

Mitt intresse för att jobba med människor har  gjort att jag valt yrken där jag kan kombinera mina talanger att stå till tjänst och att vara till hands…det låter det men så stod det på våra skyltar som vi hade på oss då jag jobbade i butik…”Alltid till hands” låter inte så himla bra… till hands med va då?
Jag jobbade i en handskaffär då så lite fyndig var allt texten men efter en del gliringar och dumma kommentarer så slapp vi den skylten. Tur var väl det för sen räckte det med Företagsnamnet och förnamn…

Nu har jag en skylt med mitt namn och en undersköterskebrosch, ett blått kors som jag bär med stolhet, vi ska vara stolta över vårt yrke och titel trots att många inte tycker att det är så hög status att vara undersköterska.
Bär min brosch stolt och med värdighet…en liten dement tant utropade glatt och  förtroendeingivande då hon såg mitt blåa kors…åh kommer du till mig för att hjälpa…hon trodde att jag var från Röda korset. Ska man ta det som en komplimang eller? efter alla turer i ledningen…

Jag jobbar ju natt och då känns det extra viktigt att finnas till hands…för många kommer ångesten krypande på natten och tankar om vad som hänt under dagen dyker upp då tid till eftertanke ges då man lagt sig för att komma till ro.
Då finns vi nattare där, änglar som en del kallar oss,  då vi kan sitta en stund, ta oss tid  och samtala lungt och förhoppningsvis göra natten lite lättare för den som har det svårt.
Vi finns där, vi jobbar i det tysta, vi tar oss tid och vi gör vad vi kan för att natten ska bli så bra som möjligt…

Jag har världens bästa jobb, att jobba natt är så annorlunda, ganska så tröttande då vargtimmen infinner sig men då när man ligger där och ska somna tänker man att det är värt att vara vaken på natten trots allt då man får så mycket tillbaks av de man hjälper och då kan man somna och sova gott….ingen vet hur skönt det är att gå att lägga sig …om man inte har jobbat natt.

Avslutar med några kloka ord av Horst Richter:

Att mötas i livets kretslopp
När man möter andra,som skenbart är
annorlunda, möter man sig själv i en
gången,nuvarande eller kommande
existensform.
Den för tillfället starka hjälparen finner i det
svaga barnet, den bräckliga åldringen eller den
lidande sjuke vad han/hon själv har varit, är
eller kommer att vara.
Den som nu ger kommer i nästa stund att vara
den som behöver hjälp.