Det var tidernas skandal för drygt två år sedan, krogbråket mellan Anna Sjödin och vakterna på en nattklubb i Stockholm. Bilder av en misshandlad Anna full av skrapsår och blåmärken ställdes mot krogvakters vittnesmål och anklagelser om hur hon uppträtt och vad som sagts. Rätten trodde mer på vakterna än den dåvarande SSU-ordföranden.

Sjödin nekades att få sin sak prövad i såväl hovrätt som Högsta Domstolen. Skälet sades vara att hon ”bara” dömts till böter och att Hovrätten inte har tid med sådana mål, om det inte kommer fram något principiellt intressant. Rätt häpnadsväckande kan man tycka, med tanke på omständigheterna och det svåra bevisläget.
Hon tvingades lämna ordförandeposten efter domen. En av dem som tyckte att hon skulle avgå var LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin.

Den som följt debatten om krogvåld och väktares övergrepp, inte minst genom JK:s granskning, kan känna olust inför det som hände runt Anna Sjödin under och efter kvällen på den numera stängda krogen. Krogen miste senare både hyreskontrakt och utskänkningstillstånd.
Många är vi nog som känner någon ung person som råkat illa ut med vakter under en utekväll, som fått utstå både det ena och det andra utan att få rätt, eftersom de enda vittnena varit andra vakter.

I det här fallet fick vakterna all juridisk tilltro, kanske för att en av dem dessutom var extraknäckande läkare. Att han kallade hennes väninna hora och fitta försvinner i dimridåer när han lägger in anklagelsen om att Anna kallat honom svartskalle. Han blev trodd, Anna misstrodd, trots att hennes berättelse styrks av oberoende vittne.
Åklagaren anklagar Anna Sjödin för hatbrott!
Inte undra på att pressombudsmannen Yrsa Stenius undrar om han förlorat omdömet.  

Ämnet har avhandlats många gånger, och nu blir det aktuellt igen genom ett kapitel i Anna Sjödins nya bok Vem bryr sig, skriven ihop med Thomas Hartman.
I boken kritiseras samhället med utgångspunkt i 14 människor som hamnat i kläm i dagens Sverige. Hartman står ensam bakom kapitel 11, rubricerat Anna och rättvisan, eller varför mediernas granskning är så viktig. Han var med i gruppen runt Anna den där kvällen, som slutade med att hon greps av polis.
Hartmans inlägg kan förstås ses som ett sent inkommet försvar. Men det är samtidigt en intressant och inte så behaglig analys av hur medier jobbar och vilken logik som bidrar till att bygga bilder, i det här fallet av en full och dum sossepamp som är smygrasist, gapig och dessutom slåss!

Att Anna på den tiden var aktiv rugbyspelare och ser stor och stark ut talade inte för hennes sak! Kvinnor ska vara små och väna, annars kan de hälsa hem. Jag känner inte Sjödin, har aldrig ens hälsat på henne. Men det gatlopp hon tvingades till var inte rimligt.
Hartmans genomgång visar hur lite som faktiskt kan styrkas i det mål som blåstes upp som tidernas skandal. Det påstådda beteendet och språkbruket bidrar till karaktärsmordet.
Det enda som egentligen tveklöst är sant är att Anna Sjödin hamnat i bråk med vakter, gjort motstånd, och fått en massa blåmärken.

Efteråt konstaterar PO Yrsa Stenius att bevisningen i målet mot Sjödin är ”skakig, lindrigt sagt på alla punkter. Domstolen har, precis som domarna hemma framför TV-apparaterna, gått på magkänslan.”
Hartman kallar händelsen för ett ”brutalt uppvaknande”: ”Jag inser att jag tidigare levt i en naiv värld med en extremt stor tilltro till stat, polis och rättsystem. Jag har fullkomligt förlorat den respekten.”  Inledningsvis konstaterar författarna att ”den maktlöshet Anna upplevt är också obetydlig, jämfört med många av de orättvisor vi ser i samhället.”

Det må vara sant. De öden som lyfts fram visar ett Sverige med stora brister. Rättvisan, eller upplevelsen av den, är ofta relativ. Men lag och rätt kan inte ställas i relation till att andra har det värre.
Och om Annas version stämmer, så har rättvisan inte segrat och medierna knappast gjort sitt jobb.