”Heja di gule!”

Det är en varm sommardag på idylliska Strandvallen i Blekinge, allsvenska nykomlingarna Mjällbys hemmaarena. Från läktarna dånar allt högre: ”Kämpa Mjällby, vi ger oss aldrig.” Andra sidan svarar: Heja, heja, heja di gule.”
Cicci Haglund drömmer sig bort och förklarar hur hon och de andra riktiga Mjällby­supportrarna faktiskt kan vända matcher och vara den där tolfte spelaren som alla lags hejaklackar slår sig för bröstet om att vara.
– Vi kan skrika en hel halvlek om det behövs. Det känns som att vi lyfter dem.
Men just i dag faller snöflingorna stora som femkronor över konstgräsplanen i Kristianstad där Mjällby AIF ska möta danska Lyngby i en träningsmatch. Bakom läktaren är en grupp i full färd med att åka längdskidor. Kommunalaren och vaktmästaren Daniel Perk­mar har varit uppe sen sju för att skotta snön från planen.
– Det låg 16 centimeter när jag kom, bara i dag har jag skottat undan 2 500 kubikmeter, berättar han.

Nere vid Lyngbys mål står Sillastrybarna, Mjällbys supportrar. Boel och Cicci med gulsvarta halsdukar. Och en liten men väl synlig grupp Lyngbysupportrar halsar ur något som är misstänkt likt spritflaskor.
Domaren blåser i?gång matchen. Efter bara några minuter skapar Mjällbys nyförvärv Peter Gitselov en jättechans. Men skottet tar i stolpen. Spelet går långsamt, målvakterna halkar till så fort de ska sparka ut bollen. I den åttonde minuten blåser dom­­aren av. I?dag vinner vintern över fotbollen.
– Det går inte att spela, muttrar Mjällbys landslagsmeriterade målvakt Mattias Asper när han släntrar av planen.
Han har tidigare spelat i AIK och säger:
– Mjällbys fans är mer positiva, de är fantastiska och har mer tålamod än AIK:s.
I stället för snålblåst och halvtaskig försäsongsfotboll tar vi med oss Cicci och Boel till närmaste Kristianstadskafé.
Vad fick er att börja följa Mjällby?
– Jag tittade på matcherna red­an när vi var uppe i allsvensk­an 1980, 1983 och 1985, berättar Cicci Haglund. Så stötte jag ihop med Boel av en slump, vi kände varandra när vi var yngre, men hade inte umgåtts på flera år. Vi sa att vi skulle se en match. Det var så vi började igen.

Allt styrelsearbete sker på fritiden.

Cicci är sekreterare i Silla­­­­­­stryb­arna, Mjällbys supporterförening. Men varför just ordet ”silla­­­strybare”?
– I början av 90-talet var det ett gäng Mjällbyfans som åkte runt överallt och gick på matcher. Och de blev kallade sillastrybare, för att de var från Lister.
Lister, det är Listerlandet, halv­­­­­­­ön i Hanöbukten där Mjällby har sin hemmaplan. Och silla­stry­­­­­bare­­, ja det är sillstrypare. Supporterföreningen har 220 medlemmar. Men det är inte alla som gör sådana vansinnesresor som den till Boden 2005.
– Det är mitt bästa Mjällby­minne, berättar Boel Holm­ström. Det var i början av juli och laget hade inte vunnit på hela säsongen. Alla sa ”De har förlorat varenda match, ska ni åka 150 mil?! De kommer få stryk.” Så vann de! Ja!! Jag har aldrig varit så nervös. På campingen efter kom några spelare ut till oss och firade.
Boel berättar att hon planerar semestern efter spelschemat.
– När jag är ute och jobbar frågar inte de gamla hur det är med mig och mina barn, de frågar hur det går för Mjällby.

Men hur är det då med hatet? Det går inte att gå på ett derby i någon­­ av storstäderna utan att undgå det.
– Vi kör inget sånt, säger Boel. Visst, det finns alltid några som börjar skrika ”hata” och ung­dom­­ar som hänger på, men det är samma sak då. Då tittar jag och Cicci på varandra och så börjar vi skrika något positivt. Då brukar vi få med dem.
Om bara några dagar, den 21 mars, väntar Gais från Göteborg i den första allsvenska hemmamatchen sen 1985. Då ska allt klaffa, Boel och Cicci går och funderar på om tifot, koreografin med flaggor och konfetti,  kommer att fungera. Före matchen samlas de inbitna på Adams pizzeria i Hällevik för en bit mat. Sen kör det i gång. Hur resten av dagen ser ut beror helt och hållet på hur det går i matchen.
– Förlorar de är man jätte­­­ledsen och går därifrån med nerböjt huvud, säger Boel.
– Vinner de är det tvärtom, skyndar sig Cicci att påpeka. Då stannar kärnan av supportrar kvar efteråt och pratar.
Ni ger mycket till Mjällby: Tid, engagemang, pengar. Vad får ni tillbaka?
– Vi får jättemycket tillbaka, menar Boel. Efter matcherna kommer de fram och säger ”vad roligt att ni är här”. Känslan när spelarna tackar för stödet, ja, den är underbar.