Ettans buss från Umeå till Jamaica

Omar heter han. Omar Kulane. Och han kom till Sverige i börj­an på 90-talet från krigets ­Somalia, med två tomma händer och en kärlek till reggaen.
I dag läser han till civil­ingenjör i energiteknik, men för att slippa studielånen tog han busskort.
– På mitt första busskort hade jag så mycket rastaflätor att ­polisen trodde att det var en sjal. Jag fick ta om kortet.
När han skulle söka jobb ­i Stockholm klippte han av flätorna.
– Fast egentligen har ju håret inget att göra med hur ordentlig man är.

17.49 En cigarett i väntan på nästa buss.

När Kommunalarbetaren stiger på Omars buss tidigare den här kvällen är han lite sur. Han har fått en gammal buss, som inte bara är kall, den saknar också cd­-spelare. Det irriterar Omar eftersom han då inte kan spela musik­en han älskar, reggaen.
Men efter några samtal fram och tillbaka över kommunikat­ionsradion får han till slut byta buss och det är då hela Umeå tycks förvandlas från mörk ­vinterstad till ­solvarma Jam­ai­ca.
Omar drar på reggaen så att den hörs i hela bussen, bara de neutrala håll­platsanropen- ”Bärnstens­vägen”, ”Carlshöjd” – vittnar om att vi egentligen befinner oss i kollektivtrafiken i en medel­stor svensk stad, inte i Karibiens övärld.

19.22 Uniformen är företagets men mössan är Omars egen.

17.43 Kaffe i personal­rummet.

Ryktet om reggaebuss­chauf­­fören har spridit sig över landet. Folk reser ända från Skåne för att få åka med honom och på Face­book har han över 9000 fans. Omar tar berömmelsen med ro:
– Det är inte jag som är kändis, det är bara figuren.
Men han berättar att han ­i­bland googlar på sitt namn när han har tråkigt. Och han avslöjar att han har ett svårt handi­kapp som bussförare: Han har ett riktigt dåligt lokalsinne.
– När jag började köra buss övade jag in turerna med min egen bil först. Ändå blir det fel i­bland. En gång när jag körde nattbuss hamnade jag i Bagg­böle…
Händer det inte att folk klagar på reggaen?
– Jo, det händer. Jag har till och med blivit varnad. Men det räcker med att de säger åt mig så sänker jag. Det är inga problem. En gång såg jag en tant som satt längst fram och hängde med
i takten i musiken. Det var som grönt ljus för mig.
Han berättar om ungdomar som tar ur hörlurarna till sina mp3­-spelare när de går på bussen och stoppar i dem igen när de går av.
– Jag har också fått kramar av folk när de stiger av och det har faktiskt hänt att någon grinar av glädje.
Flera gånger har han också blivit bjuden på fester efter arbets­passen och till och med erbjudits att dj:a på klubbar
i Umeå.
– Men jag är för blyg. Det är bussförarplatsen som är min värld.
Säger Omar och drar i gång sin favoritlåt i bussens högtalare:
”Don’t worry, be happy!”