Han stoppar en falukorv i ryggsäcken. Försöker göra sig osynlig, och smiter ut. Skammen bränner i ansiktet, men ingen annan ser det.
Med tunga steg går han hemåt, trots att han inte vill. För pojken är åtta år och vet redan vad fruktan är. Han fruktar vad hans föräldrar gör i just det här ögonblicket.  Fruktar att inte synas­. Fruktar att inte räcka till.
Han öppnar dörren, gör sig liten och osynlig i sitt eget hem. Går fram till spisen. Mamman ligger med en filt över sig i soffan, totalt omedveten om omvärlden. Pappan syns inte till. Pojken tar en odiskad stekpanna, skär upp tjocka skivor av den stulna falukorven, och gör mat till den familj som finns där, men som ändå på något vis inte existerar.
I tanken önskar han att de såg honom. Han vill vara barn, inte vuxen. Men han känner inte till något annat. Vet inte vems verklighet som är rätt och vems som är fel.

Det här är verklighet för en person som nu är vuxen. Den här personen har berättat sin historia för mig, men jag har gjort om en hel del i berättelsen för att ingen ska veta vem den egentligen handlar om.
Det här är inget ovanligt i Sverige år 2010. Fler delar pojkens öde. En flicka som i?dag är kring 20 år vandrar runt med hela sitt hem i en ryggsäck, och vet inte vem som ska ta emot henne dag efter dag. Får hon stanna eller måste hon gå igen?
Hon har inget riktigt hem, men är heller inte hemlös. Hon har haft problem i skolan, folk betraktar henne som dum, och som ett hopplöst fall som de hellre blir av med, än ger henne en ärlig chans.

En annan pojke lever i ett familjehem, där pappan missbrukar droger. Socialtjänsten gör inget åt det – om den ens känner till det. Det är sådana här barn som vi talar alldeles för lite om i Sverige. De som lever med alkoholiserade föräldrar, de som slussas runt från familjehem till familjehem, och mellan myndigheter, utan att någonsin rota sig, utan att någon någonsin lyssnar på dem. Sådant gör mig ledsen, förbannad och uppgiven. Varför bryr sig folk inte mer? Varför kan myndighetspersoner inte förstå barnen och ungdom­­­­arna bättre? Och varför låter samhället det här ske utan att någon ingriper?

Jag har träffat många ungdomar och vuxna i olika sammanhang – på mina arbetsplatser, på kurser, och på min fritid. De vågar berätta om det som tynger dem. Kanske är det för att jag inte dömer dem eller värderar deras bakgrund negativt. Kanske är det för att jag ser dem som de verkligen är.

JA
till att OS äntligen är över.

NEJ
till fortsatt borgerligt styre.