Ibland när det sker något omvälvande tvingas vi nära människor vi annars aldrig skulle haft kontakt med. Det kan vara jobbigt och stundtals obehagligt, men i de bästa fall gör det oss större inombords. För att vi tvingas ta in tankar och känslor vi annars inte behövt ställas inför.

Filmen London River handlar om just detta. Änkan Elisabeth åker till London från ön Guernsey för att leta efter sin dotter som hon inte får kontakt med efter terrorbomberna i London 2005. Samma resa gör Ousmane, en afrikansk gästarbetare i Frankrike, som söker sin son som inte heller hörts av.

Vad de har gemensamt är att de båda söker sina barn, vilka dessutom visar sig ha haft en relation. Men till en början är det också allt, och knappt det accepteras som något de delar. Elisabeth rädsla och desperation göder hennes misstänksamhet mot den islamtroende och mörkhyade Ousmane. Allt med honom är henne annorlunda.

Regissören Rachid Bouchareb låter åskådarna vila i filmen, vi lämnas ifred med karaktärerna vilket gör att skådespelarna lyser i sin stillsamhet. Den tragiska fonden och berättelsen till trots (bombdåden som riktades mot Londons kollektivtrafik ledde till över 50 döda och hundratals skadade) lyckas Bouchareb skapa en befriande film.