På grund av konflikter om Afghanistan lämnade Arbetarpartiet regeringen och nu har de utlyst nyval till sommaren. Min bror berättade att enligt den senaste opinionsmätningen skulle Wilders rasistiska parti kunna bli landets största parti.
Holland som har varit toleransens vagga håller på att bli intoleransens centrum.

Högerpopulistiska främlingsfientliga partier är starka i många länder och har med Sverigedemokraternas framgångar fått fäste även i vårt land.
Vare sig vi kallar oss ateister, muslimer eller kristna och oavsett etniskt ursprung måste vi nu ställa upp och försvara ett tolerant samhälle som bygger på människors lika värde mot de krafter som predikar intolerans och uteslutning.

Mot rasistiska anspråk på renlärighet måste vi sätta vår rätt att känna oss hemma i flera olika sammanhang.
Vi lever i Sverige och jag är angelägen om mina barns rätt att vara svenskar med kurdiska rötter. Men egentligen är det inte svenskheten som är det primära utan deras rätt till många identiteter. Jag är rädd för sekterismen.

Vi lever i en folkvandringsepok och det är inte lätt att inrätta sig i den nya mångfalden. Det är lätt att intala sig själv att ”Folk är konstiga”. Lockelsen att söka bekräftelse och trygghet bland likar är stark.
Min fru och jag försöker så gott vi kan visa för barnen att det som är annorlunda inte behöver vara farligt. Eftersom vi bor i en stadsdel med blandad befolkning kommer frågorna om skillnaderna i maten, kläderna och festerna tidigt och ger osökta tillfällen att föra in tanken att mångfald är bra.

Vi vill gärna tro att vårt budskap tränger in. Ibland får vi bekräftelse på att vi har lyckats som t ex när vår dotter ville ge mig som är ateist en hinduisk gud – när jag nu inte vill tro på mammas gud Allah.