Livet är tungt.
Ett betongblock verklighet
krossar min skalle.
Drömmar, illusioner,
några hemlösa,
missbrukare,
arbetssökande,
utsatta kvinnor
rinner trögt
i den onödigt seende rännstenen,
protokollfört så första bästa olycka
känner mitt engagemang.
Borde vara lycklig att jag lever,
sparka undan de otacksamma.
Ska aldrig, aldrig mer
engagera mig i annat än
melodifestivalen
när jag skrivit på
någon protestlista
för en god sak.
Gå med i en förening igen
så andra känner inpå skinnet
hur jag brinner för deras behov.
På pappret, alltså.
Fixa myspys så vi orkar.
Ta dagordningen på allvar.
Ska aldrig, aldrig mer gå nära.
Det blir så känslomässigt,
dystert liksom.
Tror jag har hjärtesorg nu
men det fixar
jourhavande medmänniska.
På telefon.
Eller sing-a-long.
Solidaritet med tv3.
Tror på televisionen, gör jag.
Ska bli lycklig på riktigt.
Inte gå och vara dyster
mitt i verkligheten.
Det blir ju ingen människa glad av.