Hon är en båge av ljus där hon står lutad över den lilla katten. Det är först när ljuset bryts i en tår som jag uppfattar hennes sorg: röd-gul-blå.
-Här, säger hon och ger mig katten. Det gick inte så bra. Det går inte så bra med någonting längre.
Jag nickar, tar emot katten och lämnar snabbt lägenheten; överallt ligger målningar, samtliga ofullbordade och groteska. När jag kommer ut i augustikvällens skymning betraktar jag katten – den jamar svagt. Jag minns plötsligt att kvinnan däruppe i lägenheten en gång var min hustru och att vi en gång var lyckliga tillsammans.