Maria går emellan och vi tystnar där vi står och måttar som två övertända fribrottare mot varann.
– Nu lugnar ni ner, säger hon stillsamt. Hör ni det? Lugna ner er.
Hon vänder sig mot Carmen och muttrar snabbt något på spanska som jag inte kan tyda. Carmen nickar.
– Si, si. Diablo…
Det uppfattar jag emellertid, öppnar munnen men stänger den när Maria tar ett fast tag om min arm och för bort mig till stekbordet.
– Få färdigt fisken istället.

Jag ser på henne. Hon ser lite trött ut. Klart är man snart sextio, har fött åtta barn, flytt från Chile på 70-talet, jobbat i kök större delen av sitt liv och blivit änka för två år sen har man väl rätt att vara trött.
– Ok. Men det var Carmen som började.
Maria suckar. Jag skäms lite och steker på. Då och då möts Carmens och mina blickar när hon passerar förbi med diverse fyllda uppläggningsfat och skålar.

Plötsligt ler vi mot varann. Plötsligt lägger jag ifrån mig stekspaden. Plötsligt sätter Carmen ifrån sig ett fat. Och så omfamnar vi varann. Jag kan känna hennes mumsiga bröst mot mig och hennes mjuka läppar mot min kind.
– Vad händer i byxorna på dig? frågar hon med ett skratt.
– Ja du… Det är nog min plötsliga förtjusning inför dig, viskar jag i hennes öra.
Men så går Alicia emellan för andra gången denna tisdagsförmiddag i november.
– Jobba, jobba, säger hon och tillägger med en suck: Ni två… ¡Qué lío!