Ikea, när jag var ung, var företaget som utan knot körde tillbaks en säng när jag halvgråtande ångrade att jag köpt en för smal (för att jag därmed trodde att jag bäddat för evigt singelliv) och kom tillbaks med en ny och bredare (dit en trevlig herre faktiskt hittade för lång och varaktig bekantskap!).

Ikea är också platsen för den svenska folksjälen. I vårt vardagsrum tronar sedan många år det skavda men så användbara matbordet (och även arbetsbordet) Stockholm, röda mattan under soffan (tjock och skön, men luddar en hel del) har hämtats därifrån, liksom förstås några hyllor modell Billy i sonens gamla rum.
Ja, vad vore vi utan Ikea, som förstås var med och rustade med handdukar och skohyllor när dottern skulle bli student. Vi har översett med grundare Kamprads ungdomssynder och känt oss småstolta över deras mångfaldspolicy och positiva inställning till gayrörelsen, exempelvis i reklamen.

Men vi tycker det är lite konstigt när Ingvar säger att han inte äger Ikea (!) och vi tjurade lite när diskmaskinen på landet la ner efter en sommarsäsong och ni inte hade upplyst om att garantin bara gällde om man gick med i er familjeförening.
Och när mutskandalen i Ryssland tornade upp sig kändes det som om Ikea borde tänkt sig för och lagt ner butiken där direkt. Men måttet, kära Ikea, har rågats av den senaste tidens rapporter om  fackföreningsfientlig politik i bland annat USA.

I senaste LO-tidningen (8/2010) kan man läsa om hur Ikea håller antifackliga möten för att hindra sina anställda att ansluta sig.
Ikea påstår att deras information om facket  är saklig och neutral, men en anställd som intervjuas ger en annan version, där företaget gör vad det kan för att avskräcka från organisering. Det vill säga det fula begreppet Union Busting.

Ikea hävdar att de inte hindrar någon att använda sin föreningsfrihet, men säger samtidigt att de strikt följer lagstiftningen i varje enskilt land och att de ”har fullt förtroende för den amerikanska organisationen”.
Men eftersom USA fortfarande är ett av de mer fackföreningsfientliga länderna på kartan så ligger företagets skrämseltaktik helt inom den amerikanska arbetsrättens råmärken! Vilket Ikea alltså tycker är helt okej? Så passiva har Ikea inte varit när det gäller att stå på sig exempelvis för olika sorters familjer, även i konservativa länder som Polen.

Är detta verkligen Ikea, symbol för Sverige, landet där vi gillar jämlikhet och demokratiska arbetsplatser? Borde inte företaget ta ett steg framåt istället och värna lika rättigheter att organisera sig för sina anställda oavsett land?
Skärpning kära Ikea. Här finns väldigt mycket varumärke att förlora.