Från samlingen ”Nattens Dikt”: Novembersång
Exilen
Det ständiga fängelset
Skild från den egna kroppen
De egna orden
Den egna tanken
Allt
– en gång brann jag
var min egen strålande stjärna
mitt eget flammande ljus under himlarna –
Sjung så;
förkolnad och utan minnen
ingen mer gryende morgon
med milslånga stigar av äventyr
Sjung så;
smutsbrun afton på en perrong
fylld av lokomotiv med
brutna vingar av is
Sjung så;
ljus är stulet mörker
och ingen himmel
någonsin mer
Sjung så vackert ändå.