Det finns en befrielse i denna upprepning. Det är en monotoni som jag själv har valt – därför blir den heller inte begränsande.
Det pågår en klasskamp som man inte alltid är medveten om; eftersom den allt som oftast sker i det tysta, ibland till och med i det godas tjänst – allt naturligtvis beroende på vilket synsätt man väljer att ha.

Jag talar naturligtvis om nedrustningen av vårt samhälle, där gränserna numera blir allt snävare. Sjukvård. Skola. Barnomsorg.
Långsamt monteras allt ner – det som ingår i själva värdegrunden om vad ett bra samhälle skall innehålla. Bostäder. Bibliotek.
Vi ser inte det större mönstret, men plötsligt har livet blivit snävare.

Under en tid bodde jag med utsikt över Stadsmissonens natthärbärge och jag minns fortfarande första gången jag såg en yngre människa stå där ute och frysa i kön. Det finns delar av generationer som mer eller mindre aldrig kommer att bli en del av det öppna samhället.