Måste litteraturen ha en mening?
Nu när jag skriver detta så börjar det att bli en tidig eftermiddag i Malmö. En del av dagen har jag ägnat åt att läsa om äldre kriminalromaner - det brukar bli så. Till slut blir det den enda litteratur som man kan hålla i handen.
Ofta kan man finna mer eller mindre politiska slutsatser och etiska resonemang i den litteraturen. Det är en del av min bildningsgång.
Deckarna. Om det inte hade varit för Sjöwall-Wahlöö hade säkert min uppfattning om litteraturens uppgift och mål sett helt annorlunda ut.
Nu de senaste dagarna har Göran Greider och Magnus Ringgren i Aftonbladet polariserat frågan om arbetarlitteraturen – vem som skall företräda den och hur den måste se ut? Är vi betjänta av ett sådant resonemang? Skall man ens påstå att litteraturen skall ha en mening, att den skall ställa sig i tjänst?
Är det inte författarens uppgift att svara på den frågan – inför sig själv? Är en dikt med vissa förtecken mer värd än arbetsskildring – och naturligtvis – tvärtom.
Jag vill gärna tro att det inte finns ett sådant motsatsförhållande. Att allt som uttalas och definiera vår omvärld äger ett värde. Din värld är inte min, men kanske kan vi mötas i skärningspunkten?
