Det blir en lång bilfärd. Jag hoppas att vägarna är fria från is och snö. Just att köra bil tidigt om morgonen är som en befrielse. Tankarna rör sig planlöst.
En vän ringer till mig och berättar om en anhörig som tappat kontrollen över sitt drickande. Hans vän ljuger. Han gömmer alkohol. Han sköter varken om sig själv, sin familj eller sitt arbete.

Jag frågar hur länge det har varit så. Han svarar: år. Och så brukar det vara. Det tar lång tid innan aningarna förvandlas till ett faktum.
Det sägs att den drickande alkoholisten är som en elefant i ett vardagsrum. Alla ser den. Den gör enorm skada.
Och ingen vågar påpeka att det står en elefant i vardagsrummet.

Alkoholism är en sjukdom. Den är grym, oresonlig. Den är omänsklig. Den som har levt med sjukdomen kan vittna om dess framfart. Det som också gör den så grym är vår oförmåga att konfrontera alkoholisten med hans sjukdom.
Det finns ett antagande: tio procent av Sveriges befolkning är alkoholister. Varje drickande alkoholist har fyra människor i sin direkta omgivning som tar skada av drickandet. Ni ser. Vi talar om enorma siffror.

Den goda nyheten är att det finns hjälp att få.  Det första steget är alltid att identifiera sjukdomen.
För min egen del har jag nu varit nykter i drygt sexton år – det har inte alltid varit lätt, men alternativet hade varit värre. Den stora vinsten är friheten. Att få lov att välja det goda.