De sju första äventyren visas som söndagsfilmer i SVT. Agenda i konkurrerande tvåan har problem!
Samtidigt kommer den tionde boken om de båda damerna Mma Ramotswe och Mma Makutsi och deras detektivbyrå i Botswana.

Den här gången handlar det bland annat om ett fotbollslag som kanske förlorar med flit, och en älskad vit skåpbil som håller på att dö. Det stillsamma, smått vemodiga tonfallet och den vidsynta tron på människan som god, inklusive sina felsteg gör att jag inte tröttnar, trots de bitvis stereotypa könsrollerna. (Som dock varken författaren eller damerna är omedvetna om, utan behandlar med glimten i ögat och överseende ironi.)

Det är befriande när det mesta kan lösas över en kopp gott rött the, kanske med en syltmunk till. Tänk om tanterna, eller snarare damerna, de livskloka, fick styra världen! Men: titelns ”normalt” har ingen koppling alls till texten. Mmas Ramotswes åsyftade kroppsform är inte normal. Traditionellt byggd ska Botswanas första kvinnliga detektiv vara, inget annat!
Var ordet för långt för bokomslaget?