Möte med en svart bussförare

Frank är en av Englands 200 000 färgade och Göran Holmberg beskriver i nr 17 hur den gruppen ”just nu befinner sig i en ytterst svår situation och som utan tvekan alldeles för ofta hamnar i lägen där man kan tala om öppen diskriminering.” De svarta har svårt att få jobb, får dåliga lägenheter och ”blandäktenskap” ses inte med blida ögon av den engelska allmänheten.

Frank Cresser, invandrad från Jamaica, bekräftar dock inte bilden. Han lever ”ett lyckligt och fint arbets- och familjeliv”, konstaterar tidningen och skriver att ”hans chokladbruna ansikte strålar av klokhet och sympati”.
Men reportern beskriver också stämningen på puben Red Lion när han som vit börjar intervjua den svarta busschauffören:
”Nog höjde kypare Walter den kvällen ögonbrynen en aning när jag kom med Frank i sällskap.”

Frank Cresser berättar om sitt arbete på garaget i Manchester:
– På vår depå med 800 man, varav omkring 20 är färgade, förekommer aldrig att någon ser ned på den andra för att han inte har samma hudfärg. Jag har jobbat nästan 8 år som bussförare och 18 månader som konduktör och har aldrig hört ett ont ord från en arbetskamrat på grund av att jag är från Västindien.

Men visst fanns problem. Reporter Holmberg har också intervjuat en 25-årig lärarinna, ”verksam i Manchesters negerkvarter” som det står. Hon säger:
– Om min syster gifte sig med en färgad skulle jag bryta alla kontakter. Jag skulle aldrig hälsa på henne. Hon skulle aldrig få komma till mitt hem. Ett sådant äktenskap skulle betyda att hon aldrig mer skulle respekteras i sin gamla familj. Men tanken är fullkomligt omöjlig, det skulle aldrig ske…

Och också Frank Cresser har ett och annat tråkigt minne:
– Jag kommer så väl ihåg den gången jag gick in på Criterion Inn, på Higher Cambridge Street i Manchester. Jag beställde min pint öl och fick som enda servering ett besked om att färgade inte serverades på den puben.