KA 100 årMen lönen som erbjuds är låg. Ett stort antal dagmammor i Stockholm blir upprörda och bildar Dagmammornas Intresseförening. De kämpar för bättre villkor, och de får ganska stor uppmärksamhet i media. Men inte i Kommunalarbetaren.
KA följer i stället den andra fronten, kampen som sker inom facket. Med förhandlingar och strejkvarsel försöker Kommunal få till ett riktigt kollektivavtal med rimliga villkor.
En ledare i KA nr 4/1970 beklagar sig över att de ”facklösa” dagmammorna fått stort utrymme i Dagens Nyheter:
”Onekligen är unga dagmammor ett angenämare blickfång än en eller annan ombudsman som grånat i tjänsten av mödosamma nattförhandlingar och diskussionsmöten”, skriver signaturen Rome le Klint.
Men några månader in på 1970 förenas båda fronterna. Kommunal får till stånd ett kollektivavtal. Dagmammornas Intresseförening upplöses och de flesta medlemmarna går med i Kommunal.

Samma år gick också Birgitta Jonsson med i Kommunal. Hon var dagbarnvårdare i Stockholm. Villkoren var dåliga, det sågs inte som ett riktigt yrke.
– De såg en som en hemmafru som de gjorde en tjänst genom att placera barn där så de kunde tjäna lite, säger Birgitta Jonsson till KA 40 år senare.
Hon kom att slåss för sina kollegor fram till pensionen 1995. Ständigt fick hon påminna arbetsgivaren att kalla henne till möten. Blev hon inte kallad gick hon ändå. Och hon minns suckarna när hon räckte upp handen och sa ”jag vill att det ska stå dagbarnvårdare också i protokollet”. Det var före datorns tid, så åtskilliga sidor fick skrivas om från början…
Samtidigt var det en rolig tid, med pionjäranda.
– Sektionen var oerhört livaktig. Det måste ha varit som när facket bildades, säger hon.