Först en rapport om hur det gick igår, med mötet på mitt jobb. Det kom en politiker(s), vice ordf. i socialnämnden.
Jo, det blev ett bra möte, bra samtal. Dels kunde vi ställa frågor, men vi blev också lyssnade på. Det är alltid värt mycket att slå sig ner och prata. Saker och ting blir tydligare för en, man kan identifiera problemen och sedan göra upp en handlingsplan. Det kändes som om vi fick stöd och jag är mer hoppfull.
Klart är i alla fall att inget blir bättre av muttrande, vi måste uttala våra krav så det hörs även högre upp.
 
En rolig sak jag vill skriva om, innnan jag ger mig, det är friskvård, aktivitet-och rehabilitering. Jag har fått handledarutbildning i det ämnet genom kompetensstegen och nu har jag hittat en bundsförvant, en sån där man kan koka ihop idéer med.
Vi vill ut i andra grupper och locka fram kreativitet, ha idéverkstad och förankra rehabiliterande förhållningssätt. (Jag har lite pedagog i blodet sen åren då jag jobbade som fritidsfröken/gympalärare.)
Vi har börjat lite smått med inspirationsdagar och det känns jätteroligt. Dels för att vi själva brinner för det vi gör, den andra uskan Ewa och jag, men också för att det är så det måste gå till, att man tar tillvara befintlig kompetens.
 
”Rehabiliterande förhållningssätt” – jag har en musikkompis som heter Åsa och av henne har jag lärt mig så mycket när det gäller livshållning i största allmänhet.
Hon är ryggmärgsskadad sen 28 års ålder, då en artär brast i hennes nacke. Att sånt bara kan hända!
Så hennes kropp bär henne inte hit och dit hur som helst. Men med tanken kan hon förflytta berg (hon heter förresten Bergh) Hon är ett underbart exempel på vad man kan uträtta med kreativt tänkande. Hennes stora intresse är hundar och hon har byggt upp en kursverksamhet och så skriver hon böcker på löpande band som hon ger ut på EgetBevåg (hennes förlag).
För att inte tala om vad hon dresserat sin egen hund till. Sist jag hälsade på tappade jag min stämapparat på golvet och innan jag hann plocka upp den var jycken där och snöt den. ”Nu tuggar hon sönder den”, tänkte jag, men nej då. Hon ville bara hämta den åt mig, precis som hon gör när matte tappar nåt.
 
Men det Åsa och jag delat, det är musiken och på 90-talet hade vi ett band ihop med två andra. Sångerna vi skrev och sjöng på den tiden, tror jag är lite ovanliga och jag tycker att ni ska lyssna på dem. Om inte annat för att vi hade en så duktig gitarrist. Gruppen hette Skvattram – www.myspace.com/skvattram.
 
Med det vill jag tacka för mig och önskar att ni alla får en trivsam jul.
Allt gott!