Om ni visste vad jag har skrutit för mina gamlingar om den dagen, beskrivit hur det såg ut med alla dukade bord, serveringspersonalen som tågade nerför trappen, precis som på Nobelmiddan. Att jag fick vara med där! Det är klart att jag skryter om det.
Men inte till många har jag sagt hela sanningen. Att jag kände mig totalt obekväm vid den där tillställningen.

Jag är verkligen en arbetarkvinna, kommer från ett enkelt arbetarhem från 50-talet. Jag är inte van vid stora middagar, tycker inte om att känna mig uppstyltad. Jag har inga problem med att njuta av livet, men jag har svårt att glädjas åt lyx när jag vet att andra har det risigt.
När jag fick mig tillsänt en förstaklass-biljett till tåget för över 1000 spänn, önskade jag att jag hade fått pengar istället, åkt enklare och kunnat ge matpengar till min grabb i Stockholm som var arbetslös.
Jag var verkligen fattig då och hade fortfarande tonåringar att försörja. Och jag är en mamma.
 
Jag hade svårt att förstå också, hur jag kunde bli ärad som en eldsjäl. Tänker mig att sådana syns och outtröttligt drar igång stora saker. Jag hade ju bara skrivit sånger och sjungit dem på mindre scener.
Och var jag en eldsjäl så flämtade min låga, kändes det som, så slut som jag var. Men idag förstår jag att det handlar om att jag bärs av en djup övertygelse, en låga som aldrig slocknar och den lyste tydligen igenom.
 
Men det jag låg och funderade över också imorse när jag vaknade, det var varför jag kände mig lite ledsen när jag åkte hem ifrån kongressmiddagen, trots att jag hade blivit ärad och fått pengar som skulle förändra så mycket.
Jo, för att jag fortfarande kände mig totalt anonym, som om jag inte varit där. Det hade betytt oerhört mycket om jag hade fått sjunga en sång. För mig var det självklart, det var ju för min musik jag fick pris och det är en stor gåva att få ge.

Artig som jag är frågade jag också i förväg om jag fick hålla något litet tacktal vid mottagandet, men det fanns det inte tid till fick jag veta. Jag vet att det hade med min i grunden taskiga självkänsla att göra, men det kändes som om jag fick stå med mössan i hand, bara ta emot och bli vid min läst. Hade någon sagt till en Nobelpristagare att inte hålla tacktal?
Men det är förstås skillnad…Nej, i min människosyn är det inte skillnad, men det jag också vet, det är att självkänslan är det viktigast kapital man kan äga, därför jobbar jag på den saken både i mig själv och i mötet med andra. Respekt.
 
Så nu när jag sitter här och skriver den här kommunalbloggen, gläds jag åt att få höras och synas och det känns fantastiskt att jag fick de där pengarna. Så många år som jag hade drömt om att kunna spela in min musik och dela med mig.
Men om jag hade fått hålla något tacktal, så skulle jag ha riktat det till mina jobbarkompisar som alltid stöttat mig. Jag minns en gång en tjej som sa ”om jag hade pengar så skulle jag ge dig en studio”!!!…och den där dan då jag fick besked om priset…jag blev så glad att jag köpte glasstårta och bjöd på..och tjejerna fnittrade och engagerade sig som mössen i Askungen ”men vad ska du ha på dig?” …”vi ska sy och vi ska klippa, vi ska görat kan ni tippa, till stora galakvällen, ska vi sy modellen…”
Kram! mina fina vänner. Jag älskar er allihop!

Sången jag hade velat sjunga vid kongressmiddan handlar om mina arbetskamrater och om deras drömmar. Lyssna på ”Vindarna i sinnet” på www.myspace.com/ankanwondernurse.