Jag gläds varenda dag nuförtiden åt att jag känner mig frisk. Jag som så många andra i min bransch har provat på att vara slutkörd med allt vad det innebär.
Det jobbigaste för min del var att hjärtat slog huller om buller. I sju år höll det på, men sen i våras pumpar det mirakulöst nog alldeles jämt och lugnt. Det förändrar så mycket. Man kan inte fungera fullt ut, när man ingenstans har att fly, när man inte kan vila i sig själv. Nu har jag en tillflykt i mig själv, ett tankställe och det är en enorm lycka.
 
Men för att inte trilla tillbaks har jag gjort valet att jobba 80%. Det blir sämre pension, men vaddå. Livet och hälsan är viktigast för mig.
I Sundsvalls tidning kan man läsa idag om vilka som tjänar mest i kommunen. Jag har svårt att fatta varför en del människor ska behöva så mycket mer än andra.
Det som jag ser som min rikedom, det är att jag inte behöver så mycket. Jag får ut i snitt 14 papp och på det tycker jag att jag lever i största lyx, kan till och med dela med mig till vänner som hamnat i lägen där man inte kan påverka inkomsten, arbetslöshet eller sjukskrivning. Man gör kanske det när man själv varit där.
 
Mitt jobb i hemvården, min egen arbetsplats och mina kollegor. Jag vill skriva lite mer om det, känner att jag lite vill göra mig till tolk för de andra. Vi som jobbar här är ofta dränkta i det som är vår uppgift – att ta hand om de gamla. Det är något vi är bra på, vi gör det med engagemang och kunnande. Vi lägger fokus på det, däremot är många av oss inte så medvetna om hur organisationen vi ingår i fungerar i stort. Beslut fattas över våra huvuden, det är så det ofta känns. Förändringar sker och vi har bara att hänga med. Personligen försöker jag, för att inte fastna i en muttrande offerroll, lyfta blicken så mycket jag mäktar.
Internet ser jag som en öppning. Att ”ledningen” skriver blogg gör att högsta cheferna blir vanliga människor och jag som anställd ”härnere” kan kommentera och göra egna inlägg. Det är en möjlighet, men än så länge är det inte många som läser bloggarna. En del av oss kan inte ens med datorer, men vi jobbar på det. Vi har fått gå utbildningar och vi lär av varann.
 
Men hur det än är så tar själva vårdjobbet huvuddelen av vår kraft och det är där den ska vara. Därför är det irriterande när logistiken inte fungerar. Hemtjänsten är en mycket komplicerad verksamhet. Vårt distrikt är geografiskt stort och vi behöver bilar och noggrann planering för skjutsning och hämtning. Vi behöver också mobiltelefoner för att klara samarbetet.
Igår ringde jag från min egen mobil sju gånger för att klara larm och för att få skjuts. Jag fick jobba över också för att ingen hade tid att hämta. Sånt kan man inte acceptera.
 
Vad jag behöver är nån som lyssnar, därför blev jag så glad igår när en kollega som jobbat fackligt sa att vi skulle skriva ihop nåt och gå direkt på högsta ledningen. Det är ett faktum, att bara vi som jobbar här på fältet vet hur vår verklighet ser ut och bara vi kan berätta om den.
Nu ser jag ett hopp. Vi ska klara det här.
 
Dagens sång =  Genom gryningen i kommunens bil