På natten lever jag igen

Jag ligger här i min säng och ljudet av sondmaskinen är ett tickande som blandas av den evigt surrande pumpen till madrassen. Var det nyss ”de” var här inne och satte igång sonden? Hur lång tid har gått ? Vet inte om jag är riktigt vaken…ibland så är det som om tiden runt mig bara är ett brus av röster och slammer.

Nu öppnades dörren, är sonden redan klar? Jag ser två stycken vid min säng. Känner mig inte riktigt vaken.
”De” pratar, vad säger de nu då ? Jo sonden är klar och jag ska göras iordning för natten. Tänk jag trodde nog att natten var här redan…nu ska jag igenom ett bök och stök igen.
Det känns overkligt, hur länge har jag legat så här? Tiden har spelat mig ett spratt, är det dagar,veckor eller år? Allt är i en salig röra.

– Hallå ? Hör du mig? Säger en av ”de”. Visst hör jag vilken fråga.Vad menar ”de”?
– Är du vaken? Vi ska hjälpa dig så du får komma i ordning för natten ! Kan du hjälpa till att sätta dig upp?
”De” pratar och pratar jag hänger inte riktigt med, sätta mig upp!?
Ja visst men kroppen lyder inte och jag får inte fram några ord.
”De” tar tag under mina armar på varsin sida och ”de” räknar ,ett, två, tre…sen drar de i mig. Jag lutar mig bakåt för det drar i mina axlar, känns jobbigt.

– Snälla du, du måste försöka hjälpa till, det blir så tungt när du lutar dig bakåt när vi ska få dit selen. Har du ont?
Vad ”de” pratar…ont nej, men ”de” drar ju i mig. Det är jobbigt. Jag svarar faktiskt nu;- Nej jag har inte ont.
”De” tittar på mig och varandra, jag känner igen dem, ”de” är några av ”de” vanliga. Det är bra, för då går det ganska fort i alla fall.
”De” lyfter på mina ben, benen är tunga och jag ser att ”de” tycker det med.
Nu var selen på plats. Bara armarna som skall på rätt sida om ”tömmarn” med. Min ena arm den är det lite liv i alla fall, så jag tar tag i en ”tömm” för att hålla i mig.

– Nej släpp selen, håll i din arm i stället, säger ”de”.
Ja visst ja, hur kunde jag glömma det? Jag brukar ju alltid hålla i armen. Vet inte varför jag alltid försöker hålla i mig i selen i stället. Det knakar i selen och det känns som om min kropp viks ihop när den sakta lyfter mig uppåt.
Nu frågar ”de” något igen….vad säger ”de”? Om jag behöver på toa ? Inte vet jag, det har jag ingen aning om.
En av ”de” säger att det är nog bäst för jag har inte skött magen på flera dagar.
Flera dagar? Hur vet ”de” det?
Jag sänks sakta nedåt, ”de” drar i mina byxor och jag ”landar” på den kalla hårda toastolen. Den är inte bekväm, men det är ju bara för en stund…

Selen kopplas loss och en av ”de” kör mig in i badrummet.
– Du får sitta en liten stund och försök att fresta på lite för du behöver sköta magen ! Vi kommer tillbaka om en liten stund så får du sitta ifred.
– Jaaa…svarar jag.
Sen är ”de”borta. ”De” har alltid bråttom. Sköta magen, ja, men hur? Jag känner ju inte om jag behöver bajsa eller inte.
Fresta på!?
Ja det kanske jag kan men, jag är ju så trött, hela kroppen känns som en stor tung olydig börda. Varför blev det så här?
Det snurrar av tankar i mitt huvud. Undra hur min familj har det?
Vad är klockan? Kanske är klockan inte så mycket. Då sitter de kanske tillsammans och skrattar och äter något gott.
Undrar om de saknar mig? Hur länge sedan var det någon av dem var här? Har det varit någon här i dag?
Tänk att jag inte kan hålla ordning på det ens.

– Hallå, hur går det? Har det kommit något? Nej inte ett dugg. Vi får be sköterskan i morgon att hjälpa dig med det här. Nu får vi ta tänderna i stället.
”De” är tillbaka…har ”de” ens varit borta? Jag rullas fram till handfatet. ”De” hjälper mig med mina tänder och tvättar mitt ansikte och låter vattnet strila över mina händer. Det är skönt. Känns lite uppiggande faktiskt!

– Har du haft det bra i dag? Hörde att din dotter och du var ute och gick i dag i solen!
Jag tittar på en av ”de” och känner mig alldeles groggy. Har jag vart ute frågar jag ?
– Ja visst, har du glömt det? säger en av ”de”
– Ni var ute en hel timma !

Skrämmande, en hel timma som jag inte riktigt kan komma ihåg. Det borde jag ju.
– Vart gick vi då ?
– Ni gick till parken och såg på alla vårblommor! svarar en av ”de”. Vårblommor…ja,det var ju fullt av tulpaner, jag kommer ihåg! Min dotter! Ja hon är en fin flicka !
– Ja nu kommer jag ihåg säger jag!
”De” ler ! En av ”de” lägger sin arm runt mina axlar och ger mig en kram. Det känns skönt.
Ingen säger något och kramen försvinner. Åter till projektet. Jag ska ju i säng. Det ska också bli skönt. Natten är min bästa tid! Den är bara min. Då är jag i mina drömmar. I bland så vet jag inte om jag sover eller är vaken på natten.

Jag hissas i säng och blöjan läggs på plats, ”de” tar i allt vad de orkar för att rulla på min tunga kropp, jag ser det i deras ansikten.
Men de säger bara – nu vänder vi dig åt vänster, kan du tag tag med din hand i grinden ?
– Nu vänder vi dig åt höger (det är då det blir riktigt jobbigt, för jag kan inte hjälpa till något ).
Sen stoppar de om mig och frågar om jag ligger bra?
– Ja det är bra! Vet ni vad klockan är?
En av ”de” svarar att klockan är 20:00, klappar mig på kinden och önskar mig god natt.
– God natt på er med, svarar jag. Tack för hjälpen!
Men ”de” är redan ute ur rummet. Snabba fötter på väg till nästa.
Ja vad ska jag säga om det. En pratstund vore fint.
Men om vad? Mina drömmar? Mina funderingar kring tiden? Att jag inte kommer ihåg något?
Ibland på dagen kan det bli en pratstund. Men jag har så svårt att hänga med ibland så ofta blir det inte så mycket av det.

Natt! Ja äntligen! Nu får jag sväva fritt i mina drömmars land. Jag är frisk! Vacker! levande!
Jag gör allt som jag brukar göra innan denna långa tid i denna säng! Ibland gör jag sånt som jag brukar drömma om innan min strok. Det blir som en film.
Inte konstigt jag är så trött på dagarna. När det är på natten jag lever igen! Natten det är min vän! Varför kan inte allt ihop ta slut snart? Undra om jag dör om jag kommer att få vara här i min natts underbara värld? Jag tror att jag legat här i flera år!
Har hört ”de” säga att utan sonden och medicinen så vore det slut, men jag har ett starkt hjärta.

Åter till mina drömmars land! Det är bara där jag lever och är ingens börda eller belastning !