Säpo följde varje steg han tog

Första maj 1968. På metallknappen står det ”Stöd FNL – USA ut ur Vietnam”. Jan Strömqvist är femton år och demonstrerar för första gången.
Dagen som såg ut att bli mulen börjar ljusna, vid lunchtid spricker molnen upp och solen tittar fram. Demonstrationståget går mellan Järntorget och Kungstorget i Göteborg.
– Jag minns spänningen i att demonstrera mot kriget i Vietnam och mot USA-imperialismen.
Den här dagen bevakades Jan av Säpo, säkerhetspolisen.
För första gången förde de protokoll över Jans politiska aktivitet. I dokumentet skriver bevakaren ner att Jan hade setts vid demonstrationen och att han är son till John Helge.
Att Jans pappa nämndes var ingen tillfällighet, berättar Jan. John Helge hade länge varit aktiv kommunist och var under andra världskriget placerad på en militärförläggning i Karesuando där alla var till vänster om socialdemokraterna, och obeväpnade.
– De skulle väl bli den första kanonmaten om Sovjet kom.

Till en början var Säpo:s beskrivningar om Jan detaljerade. Som när ett flyktigt smeknamn dök upp i protokollen.
– Jag började kallas ”Strumpan” i FNL-grupperna, det var en ren tillfällighet och namnet användes bara en kort tid, och bara internt. De måste ha haft en infiltratör där.
När Jans engagemang flyttades från FNL-grupperna till det kommunistiska partiet KFML (r) försvann detaljerna inifrån. Nu står bevakaren utanför och kartlägger minutiöst när Jan anländer till och lämnar politiska aktiviteter. Här kan man läsa om när Jan tittar på Proletären FF:s årliga motionslopp, eller vad han äter innan han går in på ett möte.
Jan har svårt att förstå varför han och många andra kommunister har varit ett så hett villebråd för Säpo.
– Vad har egentligen hänt under tiden jag har bevakats, en statsminister har blivit mördad, och en utrikesminister kort därpå. Är det då viktigare att föra protokoll över att jag äter korv med mos?
I dag är Jan aktiv i Kommunistiska partiet, som förr hette KPML(r), att partiet kallar sig revolutionärt är inte en tillräcklig förklaring för honom.
– Hade vi varit terrorister hade jag haft viss förståelse för det, men det finns inte i vår värld. Vår revolution är en samhällsförändring som kräver att flertalet är med på den, så det är opinionsarbete som vi jobbar med.

Utdrag ur Säpos akt om Jan Strömqvist.

November 2006. Jan går in genom glasdörrarna på Riksarkivet i Arninge, han ber en medelålders man i mörk kostym om hjälp.
– Det var en mycket torr byråkrat. Ingen humor, ingen plats för ett leende.
Jan hade först försökt hitta information hos Säpo.
Där ville de varken bekräfta eller förneka att han hade varit under bevakning.
Men om han hade bevakats kunde han hitta papper på Riksarkivet.

Nu sitter han där vid ett skrivbord i en forskarsal. En bunt med hela hans politiska liv framför sig. Hundratalet sidor med detaljerade protokoll från Säpo.
– Det här är oerhört kränkande. I sina delar är det oförargligt och löjligt. Men saken är allvarlig, det finns inga spår av brott, så det här är ren åsiktsregistrering.
Jan hade länge misstankar om att Säpo hade legat och lurat. Den ena skandalen efter den andra med bevakning av kommunister hade blossat upp under andra halv-an av 1900-talet. Men först när fem personer vann ett mål i Europadomstolen 2006 och beviljades skadestånd för omotiverad bevakning vågade Jan ta tag i sitt eget fall.
Han tog sig till Riksarkivet och fick bekräftat att han hade bevakats i 30 år, från 1968 till 1998.  
Jan skickade ett skadeståndsanspråk till Justitiekanslern och beviljades ett skadestånd på 30 000 kronor.
– Skadeståndet är inte det viktiga, det är erkännandet. Pengarna gav jag till partiet.
Frågorna finns kvar hos Jan. Vad skulle de ha informationen till?
– Visst, jag kan förstå att man ska ha en säkerhetspolis, men vad skulle de ha mina uppgifter till? Tänk om historien hade tagit en annan bana, om vi hade fått en totalitär regim, vad hade den gjort med uppgifterna?
När han bläddrar i Säpo-protokollen känns det ”ruggigt och kränkande”, men när jag frågar hur det känns att jag sitter och bläddrar i pappren säger han att det känns annorlunda.
– Det är inte alls jobbigt, jag vill att det kommer ut. Det är hela mitt liv, men det är ett liv jag är stolt över.

Hos Säpo var Jan misstänkt – men bland kollegorna på jobbet har han ett stort förtroende. Sedan 2001 är han huvudskyddsombud.
Jan har arbetat som spårvagnsmekaniker sedan 1977. Han guidar oss genom spår-vagnsdepån vid Rantorget i Göteborg. Han morsar på de flesta. Berättar om byggnadens historia.
 – När de byggde vagnhallen i mitten av åttiotalet avsattes en procent till konst, det blev en massa liv, det fanns de som inte tyckte att arbetarna behöver titta på konst på jobbet.
Jobbarkompisarna som har hört Säpo-historien har reagerat med ett nyfiket intresse.
– De som har sagt något har reagerat på att det är för jäkligt med åsiktsregistrering.

Jans politiska engagemang har även påverkat hans yrkesliv, han minns när han jobbade på varvet på det tidiga 70-talet.
– När jag var med i Metall på varvet fick jag aldrig prata till punkt, när jag började här och gick med i Kommunal på spår-vägen var det alltid en ärlig politisk debatt.
Innan Jan började jobba som spårvagnsmekaniker sökte han arbete på Landvetter flygplats. Ett jobb han inte fick.
– Jag sökte ett säkerhetsklassat jobb hos Luftfartsverket som terminalarbetare. Flygplatsen var ny och de sökte en massa folk, men jag fick inget jobb. De kollade säkert upp mig hos Säpo först.