Mitt liv är kontrasternas. Jag undersköterskan som även är prosaist, standup-dam, krönikör, låttextmakare, estradpoet, artist, komiker mm och påbörjat en arbetarroman om den offentliga sektorn. Jag kan den världen efter en resa inom den sedan 1976.
1979, när jag jobbade på stora härliga SÖS i Stockholm, gick jag med i Kommunal, de sa det var bra att vara fackansluten. Vilket visade sig vara sant.
Men jag tar mig alltså ton själv också. På många sätt uttrycker jag vad jag ser, tänker, registrerar och upplever. Ofta spelar jag lite dum,neutralt oförstående likt clownen. Men gissa om jag registrerar och minns!Samt är superallmänbildad! Jajamän.
 
Idag flyttade min jobbenhet till nybyggt hus. Efter 38 år invid sjukhuset, som är ”slaktat” avvecklat likt många andra i landsorten.  Det nya jobbet: en minut hemifrån. Korttidsboende med avlastning, demens och palliativt har vi. Förvirring rådde. Vart är X rum, Ys medicin, tappnings- set, steril pincett? Oron bland de boende för allt det nya, var påtaglig en timme efter inflyttning.

Man ser nybyggets ”barnsjukdomar” i färdigt skick. Oj, va surrigt det låter med bara ett tre personers samtal, vad är fel med innertaket? Långa korridorer igen, hygienutrymmet lååångt bort. Matvagnen hämtas bortom bergen. Sopsäckar, tvättsäckar á 125 liter ska köras så väldans långt bort och ut nånstans i periferin…
Dörrarna är så tunga att en ung bergsgorillehanne skulle ha svårt forcera dem. Men vi ”gamla” axel-arm-slitna uskor förväntas glatt dra i dem 185 ggr/dag!
 
SAMT man har en sorg lämna det gamla nedslitna jobbet. Vi har det, en del! Trots att det var inpinkat, skabbigt, fula färger, otidsenligt kanske. Högt uppe bland talltoppparna och ljuset. Men oj så mycket arbetsglädje, kamratskap och glada skratt vi har haft däruppe. Så låt oss då få känna sorg lämna det huset. Ta vår sorg på allvar och respektera vi har den i övergången! Vi är inte kanariefåglar som kan kvittra direkt åt allt. Vi ser visst det positiva. Men låt oss få TID att landa.
Vi har jobb, är friska än de flesta. Tur nog.  Samt vi måste samsas för våra arbetens skull. Samhällets stöttepelare med väldigt lite glamour och offentliga applåder.
Vi är så många stridiga olika viljor. Och åsikter, oj så mycket åsikter det är hos oss, de flesta bara i svart eller vitt. Ni känner säkert igen er många. Så är livet. Ge och ta. Överallt där demokrati ska råda.
Vi har lyxliv jämfört med många andra i världen. Ändå har vi rätt att ifrågasätta, eller hur?