Men han var inte på omröstningen om de akuta resolutionerna om Guinea, Iran och Sri Lanka. Jag berättade att vi förlorade skrivningen om suspendering av fiskeriavtalet i omröstningen om Guinea med en enda röst – 33 röstade för, 34 EPP:are och ECR:are röstade emot. Han såg lite skakad ut.
– Oj. Du skulle sagt sagt något.
Faktum är att jag hade sagt något, två dagar tidigare. Till denna person.

Men i parlamentet snackas det i korridorerna från morgon till kväll, och ska man få någon att förstå att det verkligen är viktigt måste man tydligen avkräva löfte, förstår jag nu.
Liksom att jag förstår att det hör till ovanligheterna att dessa torsdagseftermiddagarnas resolutioner om kränkningar av mänskliga rättigheter riskerar att ändras eller röstas ner.
Men torsdagens extremt snöpliga nederlag gör mig rädd att det låga deltagandet på torsdagseftermiddagarna ( bara drygt 70 av 736 ledamöter var där) kan öppna för de mest egendomliga saker. De högerextrema skulle kunna börja kuppa med tillägg som parlamentet inte alls ställer upp på – det räcker helt uppenbart med bara 40 personer för att vara i en majoritet.

Otäckt var också att alla de som röstade emot att kräva att fiskeriavtalet ska läggas åt sidan var helt tysta under debatten, med undantag av en person som faktiskt stod upp för sin åsikt att spanska fiskare inte ska behöva lida bara för att det är en blodig diktatur i Guinea.
Lyssnade man till dem som tog till orda i kammaren hade man annars trott att det vore en självklarhet att EU tar avstånd på alla tänkbara sätt emot det som hänt.

Det här var en tråkig avslutning på en vecka som annars kändes oerhört meningsfull. Jag börjar förstå att det här är verkligheten i parlamentet. Från demokrati när den som är som bäst, till när den är som sämst.
En stor tröst i sammanhanget är att resolutionen inte har någon formell betydelse. Avtalet är suspenderat, oavsett hur många parlamentariker som råkade stanna i Strasbourg på torsdagseftermiddagen eller ej.

Fredagen tillbringade jag på Älvsjömässan och European Development Days där bl a en Concord-rapport om samstämmigheten mellan EU:s utvecklings- och biståndspolitik och andra politikområden presenterades. 
Att fiskeriavtalen med utvecklingsländer är bland de sämsta exemplen på samstämmighet, så kallad koherens, är solklart.
Men kommissionens beslut att suspendera Guineaavtalet var också ett solklart trendbrott. Kanske kommer EU, världens största biståndsgivare och näst största fiskemakt, snart att ändra kurs?
Vad mycket gott vi skulle kunna göra med alla våra samlade resurser inom handels-, jordbruks-, fiske-  och finanspolitiken då!

Nästa vecka åker jag till Burkina Faso och ett möte om mat- och finanskrisen mellan västafrikanska parlamentariker och europeiska.  Snart packa igen alltså, och nu komma ihåg inte bara pass och biljetter utan också myggmedel och vaccinationsintyg. Tro inte att jag klagar, jag har fått världens finaste uppdrag.
Tack Kommunalarbetaren för denna vecka, tack alla som läst!

Ps. Mer om samstämmigheten i EU:s utvecklings- och fiskeripolitik i lördagens Konflikt i P1. Lyssna gärna på nätet, även jag medverkar.