Förra sommaren var vi i Iran;det var mycket rolig för mina barn.Först kör vi till Teheran.Där var det hett.
Gatorna var fulla av bilar och människor.En del människor på väg till jobbet var stressade.Ett antal ungdomar var glada för att de bilvit fria.
Pojkarna var glada för att de får tala med flickor och ha långt hår.Flickorna var glada för att de får visa sitt hår och sminka sig.
Starkare de,som tror att frihet ligger i detta.Men en del människor vet vad verklig frihet innebär de som varit fängslade eller hotats av döden.
Därefter reste vi till Gaspiska havet i norra Iran.
Stranden var full av vackra stenar.De ropade välkomna.Jag satte mig ner och smekte och talade med dem.Några av dem sade:Ta oss mad,du behöver oss.
De hade rätt;de gav mig energi.Plötsligt sa några stenar:Ta med oss,snälla,ta oss härifrån.Jag frågade:varför?
En av dem sa: förra året var vi glada och fria;havets vågor var våra lekkamrater.Men en dag kom några personer med en säck av vit väv.
Den innehöll en kvinna.
Människorna var arga och skrek med röster:
Jävla hora!
Sen grävde de en grop och ställde kvinna i den kastade oss på henne.Hon ropade hjälp,gud hjälp mig.Men gud var blind och döv.Stenen sa,Kvinnas röst finns fortfarande i våra minne.Så började den gråta-jag med.
Sen tog jag dem med mig med orden:I Sverige blir kvinnor ej stenade.