Här i parlamentet avlöser de till synes hyperfåniga formaliteterna och de i bokstavlig mening livsavgörande besluten varandra oavbrutet. Halva förmiddagen spenderades åt att räkna på ett särskilt poängsystem som den stora konservativa gruppen EPP föreslagit att vi ska börja använda i fiskeriutskottet för att hjälpa olika partigrupperna dela upp viktiga frågor mellan sig att skriva en s k ”rapport” om.

Det gamla systemet som fungerat bra för oss, De Gröna, är EPP tydligen missnöjda med utan att vilja specificera varför. Detta gör alla de små grupperna misstänksamma förstås och flera arbetsdagar har slösats bort på att alla de politiska gruppernas rådgivare ska försöka genomskåda och överlista det nya system EPP föreslagit.
Löjligt kan tyckas, men så lagom löjligt när EPP lägger vantarna på alla de viktiga lagförslagen som de kan skriva rapporter om, något som kan påverka lagstiftningen avsevärt.

Sedan hamnade jag i ett annat möte som på ytan handlar om torra små ord på ett papper men som mycket mer bokstavligt handlar om människor av kött och blod, skövlad natur, orättvisor, åsiktsförtryck, allt tänkbart elände. Jag var nämligen med och förhandlade för den gröna gruppen om en gemensam resolution om brott mot de mänskliga rättigheterna i det västafrikanska landet Guinea.

Parlamentets alla partigrupper, gröna, konservativa, liberala, socialistiska och så vidare försöker oftast att enas om ett gemensamt uttalande (en s k resolution) när någonting allvarligt och akut har hänt, som nyligen i Guinea, då regeringstrupper öppnade eld mot demonstranter och över 150 människor dödades och långt över ettusen skadades.
Alla grupperna hade kommit med bidrag till denna resolution, och alla utom EPP och den ännu mer konservativa gruppen ECR (huvudsakligen brittiska tories) hade tagit upp att man anser att EU:s kommande fiskeriavtal med Guinea måste upphävas.

Jag trodde knappt mina öron när jag satt med på mötet där ECR ville ha med i resolutionen att man fördömer kinesiska företag som gör affärer med den brutala guineanska militärjuntan, men inte tyckte att man kan begära att 25 europeiska trålare ska avstå från att fiska i guineanska vatten. Logik?
Nej, är hemskt ledsen, jag kan absolut inte redogöra för det resonemanget, det övergår helt mitt förstånd – liksom resonemanget att det blir guineanska fiskare som får lida ifall inte EU betalar 1, 05 miljoner till militärjuntan. Jo, det var vad man sa.
 
Vi lyckades i alla fall med att låta meningen om uppsägningen av fiskeriavtalet stå kvar, fast EPP och ECR sa att de tänkte rösta emot den. Även socialisterna, företrädda av en spanjor var enormt kritisk och det lät som om även de skulle rösta emot. Handelssanktioner ska man spara tills det verkligen är något allvarligt, menade denna man. Inom parantes sagt är det spanska fiskare som till största delen utnyttjar fiskeriavtalet.

Jag var riktigt, riktigt upprörd, chockad faktiskt över de befängdheter som de politiska förhandlarna kastade ur sig i detta rum. ECR:s förhandlare verkade ha fått sin information i form av tre rader på ett papper och trodde inte på oss som läst kilovis av dokument, och som knappt gjort annat än fördjupat oss i frågan ända sedan fiskeriavtalet kom upp på fiskeriutskottets bord i början av hösten. Mer om hur vi faktiskt fick fiskeriutskottet att rösta nej till avtalet (i sig ett historiskt tillfälle) finns på europabloggen.se, om någon är intresserad.
 
Några  timmar senare fick jag ett kryptisk sms från Michael med bara två ord: ”We won!”.
Jag kunde inte begripa vad det var vi vunnit, och kan knappt fortfarande begripa det, men – det som hänt är att kommissionen idag beslutat att dra tillbaka sitt förslag om ett fiskeriavtal med Guinea.
– In the current uncertain context there is no doubt that it would be politically unacceptable for the commission to proceed with a financial transfer to Guinea, sa fiskekommissionären Joe Borg till AFP i kväll.

Detta är ingenting annat än historiskt! Fiskeriavtalen har löpt på i olika former sedan 1983. Militärkuppen i Mauretanien, mordet på presidenten i Guinea Bissau, ockupationen av västsahara, inbördeskrig, fusk, korruption – inga andra politiska oroligheter har någonsin påverkat avtalen, inte förrän just idag!
Vårt arbete, alla frågorna till Kommissionen i utvecklingsutskottet och fiskeriutskottet, frågorna till Ministerrådet förra veckan, vårt springande i korridorerna med upptryckta tidningsartiklar på franska och engelska, våra affischer, alla våra samtal med kollegor och folk i Sverige – har faktiskt gett resultat. Avtalet är borta. Som borttrollat. Diskussionen är uppe på bordet och parlamentarikerna, även i fiskeriutskottet har fått upp ögonen för att EU faktiskt gör affärer med korrumperade regimer, och att europeiska fiskebåtar faktiskt tömmer haven på fisk i fattiga länder.

Det är en otrolig känsla, och alltsammans började med att vi följde alla arbetsordningar, krävde, tjatade och fick igenom.
Det är demokrati när det är som bäst. Nu måste jag smälta detta.