Högt, rundat i glas runt en stenlagd jättelik gård. Var fjärde vecka ungefär fylls huset av 736 parlamentariker och tusen assistenter och några tusen rådgivare, sekretariatspersonal, lobbyister, städare, kockar, chaufförer.
Alla kommer med sina små resväskor på hjul någon gång under söndagen eller måndagen. Närvaron av dessa tusentals personer med sina parfymer och kaffekoppar lyckas efter några timmar nödtorftigt dölja doften av ödelokal.

På mitt arbetsrum med utsikt över Strasbourg är det ganska ogästvänligt kallt, pedalhinken i badrummet har rostat undertill. Senast jag var här var jag bland de sista att lämna huset och jag blev faktiskt allvarligt orolig över att bli kvarlämnad och inlåst.
För er som missat det – EU-parlamentet sammanträder 12 gånger om året i Strasbourg, det finns inskrivet i fördraget och Frankrike vägrar ändra på detta.
Alla andra veckor arbetar parlamentet i Bryssel, där alla andra (nästan) EU-institutioner sitter. Flyttkarusellen till Strasbourg är en av dessa symboltyngda idiotier som ger EU dåligt rykte.

Mig besvärar det på det personliga planet genom att jag känner mig bara mer och mer rotlös i tillvaron. Mina papper har jag numera på så många olika ställen att jag tvingats börja utveckla kontrollfreaksidan i min personlighet – en som tidigare varit väl dold i min personlighet.
Nu letar jag ständigt efter nycklar, fingrar på passet i väskan, letar biljetterna, packar blytunga väckor fyllda med dokument, stirrar i almanackan – inte nog med att man måste hinna med allt – man måste också komma ihåg VAR man ska vara.

Ja. jag erkänner: när jag kom hit nyss hittade jag faktiskt inte ens mitt kontor. Fick ringa Ulrika, min assistent och fråga vilken våning det ligger på.
Slutgnällt.

Nu ska jag strax iväg på gruppmöte med de Gröna, sedan invigs sessionen i plenisalen och sedan ska jag på ett extrainsatt möte med Utvecklingsutskottet.
Det här sistnämnda kommer att bli otroligt intressant: utskottet har bjudit in en av de guineanska oppositionsledarna, Cellou Dalein Diallo för att få höra om situationen i Guinea. Jag har varit mycket involverad i frågan om EU:s fiskeriavtal med Guinea – en fråga som blev brännhet efter att Guineas nuvarande militärjunta öppnade eld mot demonstranter för tre veckor sedan i en idrottsarena i Conacry, och över 150 människor dog, över 1200 skadades.

Frågan blev akut i parlamentets fiskeriutskott när vi två dagar senare skulle rösta om detta fiskeriavtal som ska ge 25 europeiska båtar tillträde till guineanska vatten. Efter mycket stort rabalder röstade faktiskt utskottet nej till avtalet, en historisk händelse.
Detta har nu lett till att utbetalningen på över en miljon Euro kommer att dröja till Guineas ledare vilket känns oerhört bra. Dagens Le Monde rapporterar att Frankrike nu ber sina medborgare komma hem från landet, aggressiva militärer har tagit över gatorna, ingen är säker.

På onsdag anordnar jag ett seminarium här i parlamentet, tillsammans med ledamöter från alla de andra partigrupperna om situationen i Guinea.
Anledningen var från början för att driva opinion så att parlamentet ej skulle rösta för fiskeriavtalet, men nu har man strukit det helt agendan på obestämd tid, så vi gör vårt seminarium ändå.
Vi kommer bland annat att ha en person från en guineansk människorättsorganisation med på videolänk från Guinea, ska bli väldigt spännande.

Måste rusa nu – skriver mer i morgon.