Stadens lungor är fyllda med sommarens sista löften och ut virvlar regnbågsskimrande löv när jag stannar framför en bruten butikskedja som gått i konkurs. Den sålde per neonsprakande licens: ~Hatets Ljusbågar och Fladdermöss I Gryningen~. Någon rör vid min axel likt en darrande kompassnål. Jag vänder mig om och betraktar en mycket gammal man utan ögon som himlen slutat se på.
– Vill du veta ditt öde? frågar mannen svagt medan allas vår hösthymn hukar på en vitskimrande äng tyngd av tidens terror.
– Ja, svarar jag och känner så vissheten att kunskap inte kan existera utan risk.
– Lyssna då till oceanens fallna djup medan döden och livet ännu vandrar hand i hand! säger mannen högt och klart med sin första röst och upplöses sedan i en virvel av svarta fjärilar.
Jag sätter mig ner på en bänk av skimrande aluminium och döda uteliggare.
Allt börjar och slutar i mitt eget hjärtas mörker och ljus, tänker jag.
Därefter reser jag mig upp och vandrar sakta hemåt genom september, oktober, november för att till slut nå min alldeles egen blå snöstorm fylld av kyrkklockornas sånger om alla förlorade ögonblick.