Först blir jag riktigt glad när jag läser vad Kommunal tycker om lönebildning. På Kommunals hemsida står att lönesamtalet ska vara ett enskilt samtal mellan en anställd och lönesättande chef, där den anställde får reda på hur hennes/hans arbetsinsats bedöms i förhållande till de kriterier som finns och hur hon/han kan påverka sin egen löneutveckling. Chefen tydliggör krav, förväntningar, uppsatta mål och koppling till lön och den anställde för fram sina åsikter om den egna arbetsinsatsen.

Jag kan bara hålla med. Det är genom att ha en ordnad och begriplig lokal lönebildning som alla kan utvecklas i jobbet och få ett kvitto på bra utfört jobb. Det är alla värda. Den som jobbar som vårdbiträde eller lärare ska mötas av en lönesättning som grundas på respekt för den egna arbetsinsatsen. Tyvärr blir jag desto mer besviken när jag ser vad Kommunal vill inför avtalsrörelsen. Då handlar allt plötsligt om generella lönepåslag, där lönen ska bestämmas i förhandlingsrum i Stockholm, över huvudet på alla medlemmar. Språket ekar från en svunnen tid, med en syn på arbetslivet som mer har att göra med Sverige på 1950-talet än på Sverige idag. Det är potter hit och låglönesatsningar dit. 
Problemet är att det bygger på ett synsätt där människan är utbytbar, där medarbetaren är en anonym kugge i ett stort maskineri. Men lärare och vårdbiträden går inte att byta ut rakt av. De är individer, de har ett namn och de har olika egenskaper. Och de förtjänar att bemötas som individer. Jag är rädd för att det centralistiska synsättet motverkar de positiva tankarna om löneutveckling hos Kommunal. Centrala lönepåslag slår sönder den goda process som ska ske mellan chefer och medarbetare. Det lokala löneutrymmet blir helt enkelt för litet. Att lägga ner arbete på löne- och utvecklingssamtal känns då inte särskilt meningsfullt. Arbetsgivare är faktiskt inte i första hand intresserade av att betala lite. De vill betala rätt.

Jonas Milton, vd Almega