Arbetar vi för att leva, eller lever vi för att arbeta?

Eller lever vi för att leka? Ja, skulle Tove Jansson och hennes muminfamilj svara, och denna ömsinta, muntra och vidsynta livssyn präglar också de serier för vuxna som hon själv gjorde till främst engelska dagstidningar på 1950-talet.
Dessa samlas nu (på svenska)  i snygg förpackning och generöst format. Del 1 kom förra året, Del 3 kommer nästa år.

Muminfolket njuter av livet. De ligger gärna och läser böcker på morgnarna, förstår inte vad man ska ha en hemhjälp till, och lyckas förvandla tråkigt pliktarbete till lek och nöjsamhet.
Här är muminmamman med sitt randiga förkläde och med handväskan tryggt parkerad på armen  en mästare. Det handlar helt enkelt om att vara muminsinnad, förklarar hon. Den egenskapen skulle vi till mans behöva lite mera av!
Men de har överseende med andras åsikter, och låter fru Filifjonk hållas med sin städmani, Sniff längta efter rikedom och lilla My få vara farligt retsam och ändå älskad.
Lilla Ynk, den skamfyllda hunden som bara gillar katter, behandlas med gladlynt tolerans. Men lättsinnet som livsstil är förstås inte oomstritt, och i Mumindalen får profeter med olika uppfattningar växelvis inflytande med olika dråpliga – och tänkvärda konsekvenser.

Mumindalens bofasta är älskansvärda vardagsfilosofer, som ändrar åsikt, gör dumheter och förlåter varann.  Inte ens det ”svarta fåret” Stinky blir på allvar utstött ur gemenskapen. Alla har sin plats och får höra till.
Att oroa sig och vara på dåligt humör är bara onödigt, säger Mymllan: ”Det är väldigt lätt att muntra upp sig själv”. 
Tror man henne inte är det bara att prova! Lämpligen med denna bok.