Några historier måste berättas för världen. Särskilt denna, tyckte Cy­rus Nowrasteh och gjorde film­en om steningen av Soraya M. Den utspelas i Iran och regissören har själv iranskt ursprung.
En journalist får fel på bilen i en avlägsen bergsby. Några hundar äter på något vid en flodstrand. En kvinna, Zarah, schasar bort dem och tvättar några benbitar i floden. Hon har en hemlighet att berätta för journalisten, om 18-åriga Soraya M.

Filmen bygger på en bok av en fransk-iransk journalist och är en sann händelse från 1986.
Soraya är helt i händerna på sin kallsinnige make. Han hittar en yngre kvinna. Det gäller att få bort Soraya. Hon manipuleras in i en situation som leder till att hon blir anklagad för otrohet. Vem vågar försvara henne? Ja, inte de andra kvinnorna som förtrycker sig själva, utom hennes moster Zarah. Och inte männen.
Jag kan reagera på att film­ens män framställs som rena skurkar. Jag inbillar mig att i verkligheten är de snarare offer för traditioner och för de fundamentalistiska strömningar som Irans mullor står för. Senast år 2006 stenades en man och en kvinna till döds i Iran.

I Sverige brände vi häxor i Guds namn. Fortfarande förekommer dödsstraff i länder som USA. Men något brutalare än stening får man leta efter. Och här är det grymt och blodigt, bara för mycket. Stenarna ska vara stora nog att orsaka smärta, men de får inte vara så stora att offret dödas för snabbt, enligt iransk lagstiftning.
Filmen är viktig i en värld där kvinnor slåss för sina liv i länder där de fortfarande har få rättigheter. Den hade premiär på filmfestivalen i Toronto förra året och orsak­ade arga kommentarer från de iranska myndigheterna. De såg filmen som ytterligare en Hollywoodprodukt som kommit till för att skada den islamiska republikens anseende. Myndigheterna uppger att man numera omvandlar steningsstraffen till piskrapp och fängelse. Precis som om piskstraff hörde vårt moderna samhälle till.