Väljarna i Tyskland har löst upp vad som beskrivs som ett tvångsäktenskap mellan kristdemokrater och socialdemokrater. De två partierna har i fyra år suttit i regeringen tillsammans under ledning av kristdemokraten Angela Merkel.

Valets stora segrare i Tyskland är det liberala partiet, FDP, som i elva år har varit i opposition. Partiet står till höger om kristdemokraterna och kräver kraftiga skattesänkningar och sämre anställningstrygghet samt en privatiserad sjukförsäkring.
Kristdemokraterna, som gick tillbaka i valet, har orienterat sig in mot den politiska mitten och vill inte röra arbetsrätten eller sjukförsäkringen men vill genomföra skattesänkningar, dock inte så stora som FDP önskar.

Även inom Angela Merkels eget parti höjs röster för att det är oansvarigt att i den ekonomiska krisen sänka skatterna, snarare skulle det krävas skattehöjningar för att klara välfärdssystemet.
Socialdemokraterna gick tillbaka kraftigt och fick 23 procent, en minskning med elva procent jämfört med valet 2005.
Förlusten beror på att många av partiets kärnväljare valde att stanna hemma eller rösta på vänsterpartiet, Die Linke. Socialdemokraterna kritiseras för att partiet har förlorat sin politiska profil.

Det stora raset började 2003 då partiet hade regeringsmakten och införde Agenda 2010. Det var en reformpolitik med sämre anställningstrygghet och privatisering av offentlig sektor för att stimulera det privata näringslivet.
De tyska fackföreningarna demonstrerade och några av dem gav i protest stöd till Die Linke.
Misstänksamheten mot socialdemokraterna har fortsatt under de år partiet har suttit i regering med kristdemokraterna.
Die Linke gjorde sitt bästa val någonsin och fick 12 procent. De gröna fick nära 11 procent.
Det var väntat att Angela Merkel skulle få fortsätta som förbundskansler efter valet. Något annat alternativ har inte funnits.
Socialdemokraternas enda chans att utmana henne hade varit att gå in i ett rödgrönt samarbete med Die Linke och de gröna. Men detta är otänkbart för socialdemokraterna som inte är beredda till någon form av samarbete med Die Linke.

De fackliga organisationerna krävde i valrörelsen lagstadgade minimilöner för att förhindra lönedumpning bland alla dem som är inte är fackligt organiserade. Kravet stöddes av socialdemokraterna och Die Linke.
Nu får facken vänta i minst fyra år på en sådan reform. De borgerliga partier som nu bildar regering säger nej till lagstadgade minimilöner.