”Man slutar inte älska någon, man börjar älska nån annan.” Det är inte många filmer man ser som ger en liknande sanningar, liknande insikter. Men här är ett strålande undantag, en sån där film som man vill be maskinisten köra en gång till i samma stund som man lämnar salongen.

Regissören är en femtioårig kvinna från Paris, och visst kan man komma med de vanliga invändningarna mot franska filmer: Det pratas ständigt.
Men när det, som i ”Jag älskade honom”, är så välklippt, så välfotograferat och så välspelat ska det mycket till för att man inte ska ryckas med i berättelsen, som ursprungligen är skriven av unga författaren Anna Gavalda.

Filmens början är närmast bergmansk och svår att glömma: En närbild på en förtvivlad kvinna i det ögonblick när tårarna är slut. Hon har lämnats av sin man, och under en tid tas hon om hand av sin svärfar, Pierre. Det är runt honom, en roll spelad med bravur av Daniel Auteuil, det mesta kretsar. Han har själv svikit sin hustru tidigare i livet, satsat allt på en affär, allt på ett kort.
Det finns bara två ord till att säga om ”Jag älskade honom”: Se den.