När jag började på åttiotalet, var det ett jobb man hade tillfälligt.
Jag skulle själv inte stanna, o, nej, då!
Till Stora Sjukhuset var planen.
Man var inte utbildad Sjukvårdsbiträde för intet!
I Hemtjänsten var jag överkvalificerad!

Men jag stannade kvar!
Man slapp blodet!
Och det var så trevligt!
Man fick lära känna Lilla Tanten och Långa Farbrorn.
Underbara människor som förnyas hela tiden!
Man delar glädje och sorg!
Man strävar efter att de kan stanna hemma, så länge de själva vill och kan!

Och det är DET, som är tjusningen.
När man lyckas!
När man får deras tillvaro att fungera!
När man har lyckats att efter tre månaders tjat få någon in i duschen!
Att man till slut får ut Lilla Tanten på promenad som inte varit ute på ÅR!
Och när de, när det är dags, får somna in hemma i sitt eget hem!
Då blir cirkeln sluten!
Och framför allt är det när VÅRDTAGARNA är nöjda, som också JAG kan känna att jag har gjort ett bra jobb!

Till sist är det förstås, FRIHETEN!
Friheten att kunna planera.
Fattas det tid, pratar man med Sheriffen och får mer tid.
Behövs inte tiden, så sänker man den .
Är det för tungt, ordnar man med arbetsterapeuten.
Behöver jag gå tidigare eller under arbetstid en dag, kan jag oftast få kompa.
Mellan vårdtagarna går jag, kör bil eller cyklar och får samtidigt frisk luft och eftertanke.
Men glöm inte!
Det är frihet under ansvar!
Att hålla arbetstiden och ett givande och tagande på lika villkor, är grunden!
Hemtjänsten är ett fantastiskt yrke!