Det har, för tillfället, borgerligheten lyckats erövra. Med hjälp av modernitetsbegreppet försöker den sedan sälja in åtgärder, som på den gamla omoderna tiden skulle ha betraktats med stor misstänksamhet, exempelvis för att de ökar skillnaderna i makt över ekonomi och samhället.

Ett i detta avseende lysande exempel är en artikel av chefen för arbetsgivarorganisationen Almega, Jonas Milton
Han skriver i Svenska Dagbladet att dagens kollektivavtal är omoderna. De utgår från en arbetsmarknad som inte längre finns. Nu gäller det att hitta avtalsformer för det moderna arbetslivet.
Denna modernitet kräver större löneskillnader, mellan företag och mellan individer. Framför allt måste lönebildningen vara ett ”verktyg för att utveckla både företag och medarbetare i rätt riktning”, något som kräver helt individuella avtal. Moderna människor vill nämligen ha inflytande över sin lön.
Och det får de ju inte, om det gammalmodiga facket ska in med sina centrala procentuppräkningar och låglönepåslag och kvinnopotter.
Utan detta kommer alla moderna människor att kunna förhandla sig till mycket bättre och högre löner än vad de annars hade fått.
Som Ibsen en gång sade: Fan tro´t.

Vad det Miltonska programmet går ut på är att arbetsgivaren ska sätta lönerna: duktiga medarbetare ska få mer betalt. Besvärliga typer, som fackliga aktivister, eller småbarnsföräldrar, eller äldre personer med ont i ryggen, ska inte få det.
Det var precis den typen av lönesättning, som gjorde att fackföreningarna växte fram vid 1800-talets slut, folk ville kunna påverka sina egna löner – inte vara utlämnade till arbetsgivarens godtycke.
Så se upp med etiketterna! Att något är ”modernt” innebär inte att det är bra.
Eller ens modernt.