Nu är debattläget mycket bättre. Det går att föra en diskussion om EU-politikens sakfrågor, där man kan få vara både positiv till det man tycker är bra, och kritisk till det man tycker sköts helt fel.

Något liknande verkar vara på väg att hända i arbetarrörelsens debatt om privatiseringar inom den offentliga sektorn.
Den har länge rört sig i cirklar kring frågan om för eller emot. På några håll har man lyft fram fördelarna, och inte så gärna diskuterat nackdelarna.
På andra håll har man varit benhårt emot, och inte så gärna medgett att det åtminstone i vissa avseenden skulle kunna ha fördelar.

Men i den diskussion, som startade med att Carin Jämtin – s-politiker i Stockholm – ifrågasatte vinstuttaget i privatiserade verksamheter, håller det på att hända något.
Visst, det finns inlägg som alltjämt håller sig kring den gamla frontlinjen, där ingendera sidan verkar beredd att se nyanser.
Men det finns också en ny infallsvinkel: Kanske ska man skilja mellan olika typer av verksamheter? Kanske somliga lämpar sig för privatiseringar, medan andra inte gör det? Kanske är en del av dagens regelverk mindre genomtänkt, så att dåliga privatiseringar släpps igenom för lätt? Vad behöver ändras?

Vi har nu en hel del erfarenheter av hur privatiseringar fungerar, och det påverkar debatten. Vi ser vad som är bra, och vad som definitivt är dåligt.
Och framför allt ser vi att privatiseringar inte – som länge hävdats av den borgerliga sidan – med automatik leder till förbättringar och att de inte är något universalmedel mot problem inom den skattefinansierade sektorn.
Det föder ännu en intressant diskussion: Det kanske är klokare att satsa på att utveckla kommunens egna verksamheter än att privatisera dem?