Partistyrelsen avstyrkte motionerna med konstaterandet att arbetarrörelsens uppgift var att bekämpa arbetslöshet, inte att fördela den. Det verkliga problemet var bristen på jobb, och det var mot det problemet politiken skulle rikta sig.
Debatten blev en av den kongressens längsta och livligaste, och en del inlägg visar att den tidens arbetarrörelse hade långt kvar till en mer jämställd syn på kvinnor och män. Men partistyrelsens utlåtande vann.

Jag tycker att den här debatten har vissa paralleller till dagens debatt om LAS. Fast det är inte män och kvinnor som ställs mot varandra, utan yngre och äldre. Turordningsreglerna kritiseras för att de försvårar för ungdomar att få jobb.
Och många menar att det är bättre att pensionera bort alla 60+ och ge jobben till de unga.
Det är, självklart, ett allvarligt problem att ungdomar har så svårt att komma in på arbetsmarknaden (även om problemet inte heter LAS utan handlar om att arbetsgivarna i stor utsträckning använder ungdomar som reservarbetskraft).
Men att byta minskad ungdomsarbetslöshet mot ökad äldrearbetslöshet – eller fler förtida pensioner – är ingen lösning.

Många ekonomer anser att vi snarast skulle behöva höja pensionsåldern. Oavsett vad man tycker om det kan man konstatera att en politik som slår ut de litet äldre ur arbetslivet inte är samhällsekonomiskt försvarbar. För den som blir arbetslös i 55-årsåldern har ofta mycket svårt att hitta nytt jobb
Problemet heter, precis som 1932, brist på jobb.
Och det är detta grundproblem som måste bekämpas.

Arbetsgivarkampanjen mot LAS handlar inte om omtanke om yngre anställda. Det man vill är att ta tillbaka makt att själva bestämma vem som ska avskedas. Den typen av maktförskjutning tjänar, i slutändan, ingen grupp anställda på.