Höja skatter, till exempel, får man absolut inte göra, för då blir ”Stockholmaren” på dåligt väljarhumör.
”Stockholmaren” älskar förmodligen lika litet som smålänningar, göteborgare och norrbottningar höjda skatter. Däremot har stockholmare, precis som alla andra, en hel del krav på de nyttigheter som skatterna betalar.
Och som är lite svåra att leverera, om ingen betalar själva skatterna.  

Livet i stockholmsregionen skulle knappast fungera utan de skattefinansierade tjänster, som bär upp hela vardagens infrastruktur: kollektivtrafiken, barnomsorgen, äldreomsorgen. Och stockholmaren har snarast högre krav på valfrihet och tillgänglighet än folk i andra delar av landet.
Så det blir litet komiskt med uttalanden som att ”stockholmaren vill ha hög kvalitet, valfrihet och låga skatter”. Det är för all del troligt att han/hon vill, men det är inte någon möjlig politik.
Man får bestämma sig; låga skatter och mindre skattebetald service, eller mer omfattande sådan service – och skatter i nivå med det.

Och det måste politiken våga tala om. Tydligt. Att försöka inbilla väljarna att man kan få höjd kvalitet och bättre service till stadigt sjunkande priser är inte seriöst.
Visst, det finns alltid effektiviseringsmöjligheter. Dock inte så enorma att man på en gång kan öka kvalitet, tillgänglighet och löner, svara mot de nya behov utvecklingen skapar – och sänka skatterna.
Det är värre än Ebberöds bank; det är mytbildning.

”Stockholmare” är uppenbart beredda att betala höga priser för kläder av rätt kvalitet, möbler av rätt design och barnvagnar av senaste årsmodell. Det borde inte vara svårare att inse att offentlig service av bra kvalitet också betingar ett pris.
Men OK, det är förstås bättre att börja diskussionen med vad som behövs, och vad det kostar – och sedan ta upp frågan om betalningen/skatterna.