Lisa har lärt sig hantera sin ångest

Lisa Fellinger har nära till skratt, där vi sitter vid köksbordet. Men ibland har hennes munterhet varit ett skydd mot ren ångest.
Hon är nervös att bli intervjuad. Det är ju om sitt eget liv hon berättar, säger hon. Om hur det är att ha diagnosen bipolär sjukdom, att pendla mellan djup depression och att vara riktigt uppe i varv. Numera har hon funnit sätt att fungera i vardagen.
Hon bor idylliskt i ett stort grönt hus i Hemsjö i närheten av Svängsta i Blekinge. I köket har hon sällskap av den superlivliga pudeln Isse och de coola katterna Muffins och Masarin.
– Jag älskar mazariner och Hasse älskar muffins, säger hon. Därav katternas namn. Hasse är hennes man.

Om sin nyutkomna bok Annorlundheter säger hon:
– Jag skrev för att jag var tvungen, för att få bort det jobbiga som kryper i mina ådror.
Annorlunda har hon känt sig ända sedan sin barndom. Men inte förrän för två år sedan fick hon sin diagnos. Trots att symptomen fanns där mycket tidig­are. Redan när hon var i 20-års­åldern och levde i Stockholm slösade hon bort de bopengar som hennes föräldrar bidragit med, då hon var som mest speedad. Hon var sjukvårdsbiträde men ingen förstod att hon var sjuk. Hon upplevdes som sprallig och spon­tan men dessemellan blev hon så nere att hon fick sjukskriva sig.
Hon talar i sin bok om ”krypet”, om ångesten som kryper uppför vaderna. Och om tvångstankar.

I Växjö utbildade hon sig till undersköterska, gifte sig och fick barn. När ”krypet” var på gång var det en pina att orka iväg med barnen och sedan till jobbet. Andra gånger var hon åter överdrivet sprallig.
– Jag jobbade i hemvården och kallade min cykel Olga. Sen blev cykeln hästen Silver. Jag hade ingen spärr. Hon visar med arm­arna hur hon drog upp cykeln på bakhjulen och ropade till Silver att sluta stegra sig.
– Jag kände ”krypet” som höll på att komma, jag ville inte känna det där jobbiga.
Sjukskrivningarna blev allt fler. Nu kan hon förstå hur dåligt hon mådde, satt i ett hörn i köket med två småbarn och kunde inget göra. Idag fungerar hon i vardagen med stöd av ett epilepsipreparat plus ett annat läkemedel. Det gör hennes humör jämnare. Medicineringen har bidragit till att hon har gått upp 15 kilo i vikt och hon har inte hunnit gå ner så mycket som hon vill.
– Man blir så hungrig när man äter de där förbaskade pillrena. Jag har försökt häva suget, man får vara lite sträng mot sig.

Lisa har på sig en lila tunika och har ett svart band runt håret.
– Jag känner mig gosig så här, säger hon. Och så vill hon vara när hennes man kommer hem. Han är hennes stöd.
Med hjälp av en proffsig sjuksköterska, Anna Rehnström, har Lisa gått en kurs och lärt sig känna igen symptomen. Mycket av det hon gjort har handlat om att slösa med pengar, som att göra sig av med lönen på två dagar.
Därför vet Hasse att om hon börjar tjata om VISA-kort med en kredit på 20 000 är hon på väg att varva upp. När hon slutar duscha och inte bryr sig om sitt utseende är en depression på gång. Då kan de även ta kontakt med Anna. Att Lisa fick sin sjukdomsdiagnos så sent kan göra henne både glad och arg.
– Det var en lättnad att ha fått den men så många års dumsaker jag har gjort och vad jag gått miste om när mina döttrar var små. Ibland var jag var så nere att jag inte kunde gå ut och gå med dem.

I boken finns en fin skildring av dottern Sara och hennes utsatthet, i verkligheten delar av Lisa och hennes döttrars liv.
– Jag har gjort mitt bästa för att sjukdomen inte ska gå ut över mina barn. De har farit illa, men också haft himla roligt.
Lisa berättar att när hon var uppspelt hade hon enmansteater för dem. Då var hon Britt-Marie från Örebro. Lisa härmar dialekt­en därifrån. Sedan förklarar hon att det åter handlade om att slippa känna ångesten som sipprade fram. Fortfarande råkar hon ut för panikångestattacker.

Lisa är skild. Hasse råkade hon träffa i en djuraffär. Hur har hon vågat sig in i en ny relation?
– Man ska berätta om sin sjukdom, kanske inte första gången, jag gjorde det successivt. Huvudsaken att man träffar någon som respekterar en för vad man är.
I byn har hon det lugnt. Hon visar gården, de prunkande träden, ett skatbo i ett av dem och ett växt­hus fyllt med kaktusar. Bakom brusar Mörrumsån. Naturen ger henne mycket ro. Att gå tillbaka till jobbet som undersköterska är hon inte mogen för.