Lena trivs som buska

Lena Källman lägger försiktigt handen på Martins axel. Rösten är låg när hon försöker väcka honom ur middagsvilan. I glipan mellan gardinerna skymtar en grå aprildag och snörester vid staketet. I morse snöade det, nu sjunger koltrasten.
Det hör inte Martin, han är dövblind och multihandikappad. Nu är han på korttidsboendet Balder i Stugsund strax öster om Söderhamn.
Hit har också Lena Källman kommit för att jobba som en av två personliga assistenter den här eftermiddagen.

Lena Källman kollar när Eli Larsson och Elias Brolin klättrar. Hon planterade busken som blev ett träd.

Lena är både utbildad barnskötare och undersköterska. I sex år har hon jobbat i Bemanningen, personalpoolen, som täcker upp alla vakanser i kommunen. Den här månaden har hon jobbat mycket med Martin, men också i hemtjänsten. Förra månaden var hon på olika servicehus och på en förskola.
Nu har hon nyss stämt av läget med de två assistenter som jobbat dag. Allt finns nedskrivet timme för timme i en blå dagbok som ligger på soffbordet i allrummet.
Tillsammans med den andra assistenten tar Lena på selen som ska lyfta Martin till rullstolen. Hon är både varsam och säker. Trots att hon går in tillfälligt som personlig assistent har hon följt honom i nästan sex år.
– Jag trivs med människor med utvecklingsstörning, de är som de är. Förställer sig aldrig, de har så mycket att ge.
Hon var barnskötare när kommunen erbjöd utbildning till undersköterska om hon också började jobba i Bemanningen. Hon valde det för att få chans att göra olika saker. Nu är det drygt sex år sedan.
– Jag tar det som det kommer och har lärt mig att inte stressa upp mig. Jag känner mig trygg när jag gjort saker förut och jag frågar.
Nu blir hon också bättre mottagen på olika arbetsplatser, och det finns fler pärmar om rutinerna.

Ibland tror hon att det rentav är lättare att komma ny till någon som brukar trilskas med annan personal.
– Då tänker jag att jag slipper i morgon. Det är sällan jag har problem, jag anpassar mig mycket, säger Lena, slätar till en kudde och tittar ut genom fönstret.
Överlag tycker Lena att jobbet i Bemanningen är bra och säger att jag borde följt med någon annan för att få höra något negativt. Men hon är också Kommunals arbetsplatsombud och har hört vad andra säger. Hon vet att ett schema där man är tillgänglig med kort varsel är svårt för dem med dagistider att passa. Eller att det inte är lätt för alla att byta arbetsplats ofta. Schemat stressar många, de vet inte om de ska få ihop sina timmar. En del går dubbla turer.
– Kvällspassen är inte så långa, i slutändan kan det bli så att jag jobbar en dag då jag skulle ha varit ledig och väljer en lördag eller söndag för att få ihop mer tid.

Lena Källman njuter av att vara här och nu tillsammans med Lilja Westin, 2, och de andra barnen.

Många tycker att flexibilitetstillägget på 1000 kronor i månaden är lågt. Lena kan hålla med om att det borde öka. Men det har också varit diskussioner om att byta det mot kortare arbetstid. Det tror hon skulle minska stressen. Men så många frågor om facket får hon inte och hon tror att det är för att det mesta står i Kommunalarbetaren.
På Balder har Lena både hunnit hjälpa Martin med maten, duscha, sitta en stund framför TV:n och sedan hjälpa honom i säng. Nu slår hon sig ner i hörnet av skinnsoffan i allrummet. Därifrån kan hon se Martin tills hon blir avlöst och går hem.

Nästa morgon är det sol, Lena styr den gröna Toyotan mot Stråtjära, tre mil sydväst om Söderhamn. På ett gärde med fjolårsgräs går en flock tranor. Lena tänker på åren när hon bodde i trakten, på det gamla hus­et de renoverade. Och barnen som blivit stora och fått egna barn.
Hon började som barnskötare i Stråtjäras förskola när den var ny, var kvar i elva år. Nu kommer hon dit i lagom tid för att hjälpa de större barnen med galonisar och skor. Lena vet hur dumma dragkedjor kan vara. Mycket i barnomsorgen tycker hon handlar om hur man bemöter barn, föräldrar och arbetskamrater. Det är också det som gäller i de andra verksamheterna dit hon kommer.
– Kraven är likvärdiga, det handlar om hjälp till självhjälp för att de ska klara vardagen på ett så bra sätt som möjligt.

Åren i bemanningen har lärt henne lite om mycket. Hon har grundkunskaperna som barnskötare och undersköterska. De specialkunskaper hon har, har hon fått i kontakten kring olika brukare. Men mycket googlar hon fram på nätet. Personalen i bemanningen får kompetensutveckling, men utbildningarna handlar ofta om praktiska saker som förflyttningsteknik eller hur man ger insulin.
Men Lena och hennes chef tror att dubbla kompetenser är framtiden.

På Stråtjäras förskola följer Lena med barnen ut på gården. Den lilla pilbusken som hon planterade har hunnit bli ett stort klätterträd. Lena tänker tillbaka på arbetskamraterna här. Gemenskapen var djupare. Hon låter blicken vandra i väg över glasögon och är tyst en stund.
– Jag kan sakna kontakten med dem. Vi kände varandra, kunde stötta och trösta när det var jobbigt och dela glädjen när det var roligt.
Med jobbet i Bemanningen träffar Lena nya arbetskamrater mest varje dag, ingen vet så mycket om henne eller hennes familj.
Vid sandlådan letar Lena fram en spade och börjar fylla ett lastbilsflak.
– Ungarna är så härliga, det är det spontana och oblyga som jag tycker om, säger Lena.
Men med sex år kvar till pension vet Lena att hon inte skulle ha orkat med ljudvolymen på förskolan varje dag. Jobbet i Bemanningen är ändå bäst av allt.