Den 7 juni väljer vi 18 ledamöter till Europaparlamentet. Varje ledamot ska alltså representera en halv miljon svenskar. Vad tänker dessa 18 göra åt den katastrofala nyliberala ekonomiska politiken, det omfattande alkohol- och drogmissbruket med tillhörande brottslighet, kollektivavtalens avveckling, EU-toppens och parlamentarikernas skyhöga löner och pensioner, nettokostnaden 15 miljarder kronor per år för medlemskapet och så vidare?

Ingen tänker idag på, att den socialdemokratiska regeringens ansökan om EU-medlemskap 1991 gjordes i panik, när den svenska, nyliberala ekonomin kraschade i 1990-talets början. Den vettlösa fastighetsbubblan hade spruckit med banker mot ruinens brant. Med EU-ansökan begravdes den unika svenska modellen med full sysselsättning och rättvis inkomstfördelning, eftersom EU är ett rent nyliberalt projekt.

År 1976-82 devalverades kronan sammanlagt 45 procent av socialdemokratiska och borgerliga regeringar för att gynna storföretagens export. Tack vare devalveringarna sjönk reallönerna lika mycket. Exportföretagen kunde nu öka sina vinster dramatiskt. Aktieägarna badade i pengar. För pengarna köpte de fastigheter i Sverige och utomlands. 1985 avreglerade finansminister Feldt låne- och valutamarknaden i nyliberal anda. Bankerna började vräka ut lån till köp av ännu fler fastigheter. Värdet på dessa steg och steg. Grunden var nu lagd för fastighets- och bankkraschen i 1990-talets början. I samma veva kraschade kronan på grund av att svenska exportföretag spekulerade mot vår egen valuta, för att den fasta kronkursen skulle släppas av Riksbanken.
Exportföretagen löste nämligen inte in sina dollar till kronor, utan höll på dem. Därför sjönk Riksbankens valutareserv i dollar dramatiskt, eftersom importen betalas i dollar. I ett desperat försök höjde Riksbanken styrräntan till 500 procent, vilket inte hjälpte. När väl den fasta kronkursen släpptes – i praktiken en devalvering – löste de svenska storföretagen in sina dollarinnehav. De fick nu avsevärt fler kronor för sina dollar De tjänade grova pengar på den manövern, medan svenska folket förlorade genom tappad köpkraft och kraftigt stigande arbetslöshet. På några år försvann en halv miljon jobb.

EU-ansökan var starkt påhejad av svenskt näringsliv och ideologiskt närstående medier. De hade länge arbetat på att få med oss i det nyliberala EU. De ville ha en förändring av den ekonomiska politiken, från offentligt till privat och en avreglerad marknad. Något år efter medlemsansökan sade Peter Wallenberg i Dagens Industri: ”EU-inträdet kommer att medföra dramatiska förändringar i Sverige med omfattande nedskärningar inom den offentliga sektorn, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen”. Volvochefen Gyllenhammar sade i tyska Der Spiegel: ”Medborgarna måste fordra mindre. I åratal måste de finna sig i återhållna löneökningar. Det är nödvändigt att strama åt den offentliga sektorn”.

Den nyliberala, ekonomiska politiken blev en katastrof för folket. Vi befinner oss i den värsta kraschen någonsin orsakad av avregleringarna i den finansiella sektorn. Jobben försvinner i ett rasande tempo. Den politiska makten pumpar in tusentals miljarder i form av bidrag och lånegarantier för att rädda giriga, konkursfärdiga banker utan att ändra något i grunden. För någon månad sedan lämnade EU-kommissionens finansexpertgrupp ”de Larosière Group” ett förslag hur EU ska ta sig ur den ekonomiska kraschen. I gruppen ingår bland annat den konkursade investmentbanken Lehman Brothers tidigare europachef, Rainer Masera samt en rådgivare till ett av världens största nu konkurshotade finansbolag amerikanska Citigroup, Onno Ruding. Det är en skandal, att personer som medverkat till den gigantiska kraschen ska vara med och lösa den.

I förra EU-parlamentsvalet var röstdeltagandet 38 procent.  Svenska folket är inte ointresserat av EU, utan orsaken är, att EU-makten kör över folket gång på gång genom att flytta riksdagsmakten mer och mer till Bryssel. Det är hög tid, att svenska folket får utvärdera EU-medlemskapet i ett omfattande rådslag, lämpligast via folkbildningen.

Jan-Åke Blomqvist,
ekonom och folkhögskollärare