Det är mars och solsken. Snön smälter men många trottoarer är fortfarande isiga. Ibland chansar jag och går på gatan hur illa det än låter. Jag sover skapligt, det är huvudsaken. Det är inte alltid drömmarna lämnar mig ifred men för det mesta är det lugnt. Lugnare här än där borta. Närmare till busshållsplatsen och närmare postlådan. När jag stiger av efter den korta bussturen passerar jag hans fönster. Vad hjälper det! Han är inte där! Inte numera. Vi bodde där. Tillsammans. På slutet. Han fick plats i min etta. Hur vet jag inte och sedan flyttade vi. Till varsin lägenhet.