– Man kan spåra en viss självgodhet hos LO och TCO. De tyckte att de ändå hade kanaler in i kanslihuset, och att de inte behövde umgås med akademiker. För dom är ju ändå bara kritiska, säger han lite ironiskt.

Victor Pestoff är bland annat forskningsledare på Mittuniversitetet och gästprofessor på Ersta Sköndal högskola. Han medverkade vid ett seminarium om makten över debatten, som ordnades av Arbetarrörelsens Tankesmedja.
Om man räknar pengar per riksdagsmandat har moderaterna mer slantar att spendera än S.. Moderaterna har sagt nej till att offentliggöra donationer över 20 000 kronor, något en utredning föreslagit och S ensidigt tänker göra.
Det framkom också att C är ett rikt parti, sedan de sålt av sina tidningar och fått in 1,8 miljarder kronor i kassan. Redovisningen har hämtats ur partiernas årsredovisningar, som kanske inte säger hela sanningen om hur pengar och resurser fördelas, men tillräckligt mycket för att vara ett intressant bidrag till diskussionen om makten över debatten.

Det är också spännande att se hur lite marknadstänkande det finns när det kommer till näringlivets egna opinionsbildande förlag och företag. Där finns det gott om anställda som kan spendera närmast hur mycket pengar som helst om man tror att satsningen ska ge någon liten utdelning i en påverkan på opinionen.
Den som vill veta mer rekommenderas att se Timbros egen dvd ”Den osynliga handen”, en ”dokumentär” (fast egentligen en hårt redigerad reklamfilm) med ”sju nycklar för dig som vill förändra ett samhällsklimat”.
I sin ogenerade självbelåtenhet är den fantastiskt lärorik!

Inläggen på seminariet om makten över debatten handlade bland annat om den skillnad som det är mellan de öppna kopplingarna mellan fack och socialdemokrati och de rätt dolda och lite slingriga relationerna mellan företagare, deras organisationer, ett antal konsultföretag, partier och ungdomsförbund och deras kanaler in i det borgerliga regeringskansliet.
Som Pestoff framhöll så finns det 30-40 hyllmeter forskning om SAP och LO och deras band, däremot bara en knapp hyllmeter om svenskt näringslivs relationer till de borgerliga partierna. Fack och S bildar opinion öppet, medan deras blåa moståndare jobbar på ett mer subversivt sätt, menade han.
– Seriös och schysst forskning saknas. Det finns 900 organisationer i näringslivet, och facket vet inte mycket om sina motparter. Det är ett bra ämne för en avhandling i statskunskap, tycker han och sneglar uppmuntrande på rapportens författare Sandro Wennberg. Som är socialdemokrat, före detta sakkunnig i regeringskansliet, med ett förflutet i ssu och studentförbundet (S) och numera anställd på det socialdemokratiska partihögkvarteret.
Med andra ord är han själv ett exempel på hur trådarna löper i det röda laget, som han också konstaterar.

I den nätverkskarta som han gjort över kontakterna mellan ledarsidor, partier, konsulter, ungdomsförbund ser man att det även i borgerligheten handlar om en närmast familjär sfär, även om det ibland släpps in en katt bland hermelinerna.
S-märkte statsvetaren och konsulten Stig-Björn Ljunggren framhöll att han blivit utgiven på Timbro, förmodligen för att de tyckte att det gagnade deras sak, noterade han krasst.
Sammantaget så tar Socialdemokraterna inte emot större bidrag för att vinna val än Moderaterna, snarare tvärtom.  Sen kan det ibland vara så att inte ens en flod av pengar räcker för att vinna över opinionen, och där är omröstningen om euron ett exempel. Minst en halv miljard satsades utan effekt.  Och det då helt okända Junilistan kom in i parlamentet utan några större slantar i partikassan.

Men pengarna har förstås betydelse för hur mycket väljarna ska kunna påverkas. Inte minst nu när TV4 ska sälja reklamtid till partierna, det ska med andra ord gå att köpa sig plats för sitt budskap.  M och KD kommer att haka på, säkert även rika Centern. Oppositionen är kallsinnig, men kanske ser de ingen annan utväg än att också lägga valpengar på att sälja budskapet via tv-reklam. En olycklig utveckling, som ger de fattigare partierna ännu sämre möjligheter.
I dag är nio av tio medier borgerligt ägda. Det betyder många borgerliga opinionsyttringar, i alla fall på ledarplats. Men även på nyhetsplats har medierna blivit den borgerliga alliansens medspelare, anser exempelvis medieforskaren Mats Ekström i en intervju i dagens ETC (18/2009).

Konsekvenserna av den borgerliga ägardominansen i medielandskapet blir att den politiska nyhetsjournalistiken riskerar att få en vinkling åt den borgerliga sidan, säger Ekström. Medieforskaren Kent Asp fann att DN och Expressen under den senaste valkampanjen gynnade det borgerliga blocket mer än någonsin tidigare.
Och Sveriges Radios granskning där man jämförde mediernas bild av Socialdemokraterna under de senaste tolv månaderna med mediebilden av Moderaterna under motsvarande period för fyra år sen, när de var i opposition, visar att fem gånger fler artiklar, 27 procent är negativa mot Sahlin jämfört med vad de var mot Reinfeldt när han satt i opposition.  Sex procent av artiklarna vinklades negativt när det gällde moderatledaren.
Det är lätt att skylla alla misslyckanden på medier och deras vinklingar, men resultatet är ändå intressant. Var Reinfeldt så mycket skickligare än Sahlin? Handlar det om parti eller kompetens- eller klass och kön?

I årets valrörelse kommer S att få stöd från fackförbunden precis som vanligt. Och det borgerliga blocket kommer att gynnas av hemliga donatorer samt Svenskt Näringsliv som satsar mer pengar på opinionsbildning än alla riksdagspartier tillsammans.
Partierna är centrala aktörer i vår demokrati och det vore därför både sunt och bra om det blev lika öppet vilka som vill gynna de borgerliga som det är vilka som håller på det röda laget.